I och med att det ljusinsläpp som ljoren, den kombinerade ljus- och rököppning som under äldre tid fanns i allmogegårdarnas tak, i samband med införandet av bruket av skorstenar, innertak och takstolsloft under 1700-talet, flyttar ned på fasaden kan man säga att fönsterkarmens allmänna historia tar sin egentliga början i Sverige. Väggfönster har förstås förekommit tidigare, men har då i framförallt varit ett fenomen som existerat i stads-, kyrko- och övreståndsbebyggelsen. Man kan av detta alltså sluta sig till att någon exakt datering av när våra svenska hus utrustades med fönster inte går att göra utan att samtidigt definiera typ av byggnad, funktion, ägarens stånd och ekonomi samt var i geografin byggnaden är placerad.
I den svenska timringstraditionen togs under 15- och 1600-talet alla öppningar avsedda för ljusinsläpp, fönster och dörrar upp efter att väggen timrats upp. Eftersom man under denna tid inte använde sig av dymlingar i timringen högg man från insidan urtag för fönster på så sätt att stocken nästan genomhöggs och lämnade kvar endast så mycket att stocken höll ihop vid timringen. Det sista urtaget gjordes när väggen sedan var färdigtimrad.
1800-talets timring innebar dock att timran tillverkades av anpassade stocklängder mellan fönsteröppningarna och att timran sammanfogades med dymlingar nära öppningarna. För att ytterligare stärka upp de så kallade tärningsbitarna, alltså de partier mellan fönstren som bestod av timmer som inte var bundna av knutar, infogades lodräta gäter i spår som höggs i timrets ändträ. Varje gåt fästes uppe och nere i urtag i de hellånga stockvarven över och under fönsteröppningen. Gäterna hjälpte på så sätt att hålla de svagare tärningsbitarna på plats. Fönstret fästes sedan med spik direkt i gåten. Eventuella otätheter och sättningsmåner drevades med mossa, ull, lin, tång eller textilier beroende på var i Sverige man befann sig och vad som fanns att tillgå. Skarven mellan fönsterkarm och gåt samt gåt och timra täcktes därefter med ett fönsterfoder.
Principen för infästning av fönsterkarmar i korsvirke, skiftesverkeshus samt moderna trähus är densamma som i timrade hus, även om fönsterkarmen istället placeras i en fönsteröppning av korsvirke eller reglar som sedan tätas med drev, eller i moderna hus, gud förbjude, med byggskum. I våra äldre stenhus var principen dock en annan. Här murades fönsterkarmarna in i väggen allteftersom denna uppfördes. Under 1800-talet kom även en metod att fästa karmen med spik i två till tre i var sida inmurade träklossar i stenfasaden. De byggtekniskt skilda tillvägagångssätten gör att äldre fönsterkarmar i stenhus och i trähus ofta också skiljer sig något åt. När fönsterkarmar i äldre tid murades direkt in i fasaden var karmarna i stort sett alltid utformade med så kallade horn, det vill säga att överstycket och understycket var längre än karmen var bred, vilket gör att man får två tappar som stärker karmens fästning till väggen.
I viss äldre murningstradition saknas effektiva valv över fönster och dörröppningar. Fönsterkarmens överstycke blir i sådana fall bärande. Detta är aldrig fallet i ett timrat hus då lasten alltid bärs av en fullång stock liggandes över fönsteröppningen. När fönsterkarmens överstycke i ett murat hus är bärande krävs att denna är både kraftigare och betydligt bredare än fönsteröppningen i sig så att lasten kan tas ned på stenväggen vid sidan av fönstret. För att klara lasten från muren är det i dessa fall inte ovanligt att överstycket består av två separata delar. En del som utgör den faktiska fönsterkarmens överstycke och en kraftigare längre del som fördelar lasten ut i murpartiet. När murning görs utan valv blir det också effektivt att använda sig av trekantiga fönsterformer som minimerar trycket på fönstret, något man exempelvis kan se på Gotland, ett av få svenska områden där stenhusbebyggelse varit vanlig även i fattigare miljöer. För att göra karmen beständig mot den fukt som fanns i murbruket ströks karmens yttersidor med tjära. Skarvarna tätades med bruk och mer sällan med foder.
Våra äldsta fönster utgörs nästan alltid av englasfönster utan innanfönster. Det är nämligen först i mitten av 1800-talet som bruket av innanfönster blir vanligt i den allmänna bebyggelsen. Betoningen bör dock ligga på ordet nästan, eftersom innanfönster har förekommit tidigare. Fönsterkarmarna på Salsta slott från slutet av 1600 talet är exempelvis tillverkade avsedda för innerbågar. Innovationen av innanfönster som gör isoleringen av fönsteröppningen bättre förändrar fönsterkarmen som ditintills endast haft en utvändig anslagsfals för den enkla bågen. Med det lösa innanfönstret börjar fönsterkarmen att tillföras invändigt utanpåliggande anslagslister eller anslagsklossar men även tillverkas med en inre anslagsfals. Karmarna på nämnda Salsta är bland annat försedda med en för ändamålet särskild fals på karmstyckenas överstycke och sidor och posterna som har plan anslagsyta är i liv med denna inre bågfals. Innanfönster kvarstår i arkitekturen till och med 1920-talet men från slutet av 1800-talet blir det allt vanligare att hänga dessa på gångjärn i karmen. Från 1930-talet tillverkas i princip uteslutande kopplade bågar.
Konstruktionen där posterna görs mindre djupa än karmvirket och dess insida används som anslagsyta för innerbågar förefaller vanlig under 1800-talet. 1889 när kopplade bågar patenteras av C.A Flodquist och C.G Hallberg, kan posten börja ges samma djup som karmen. Från 1700-talet finns även exempel på karmar anpassade för mötesbågar utan mittpost, dessa blir dock inte vanliga förrän mot 1800 talets slut samtidigt med att kopplade fönster börjar slå igenom. I den allt högre växande stadsbebyggelsen kring sekelskiftet 1900 blir utåtgående bågar allt mer opraktiskt. Allt vanligare blir därför att göra bågarna inåtgående varvid mittposten ofta börjar uteslutas.
Att uttala sig bestämt om regler för virkesdimensioner i äldre karmkonstruktioner är vanskligt då standardisering före den industriella revolutionen inte existerade. I 1700-talets byggnadsläror förefaller dimensionsuppgifter också saknas. I Handledning i allmänna byggnadsläran av Edvard von Rothstein från 1859 då trävaruindustrin i Sverige börjat gå mot standardisering kan man dock läsa att karmvirke i murade hus bör vara 2-2 ½ tum och 4-5 tum brett. I trähus anses att karmvirkets bredd skall vara lika med väggtjockleken.
Olof Antell menar i Riksantikvarieämbetets skrift Fönster – Historik och råd vid renovering, att karmdimensionen ökar straxt efter sekelskiftet. Antell lutar sig här bland annat mot Valfrid Karlssons Lärobok i husbyggnadskonstruktioner från 1815 somanger måtten till 75 x 150 mm (3 x 6 tum) i murade hus och något tunnare 62 x 125-150 mm (2 ½ x 5-6 tum) för hus i trä. För trähus är det dock vanligt att djupet fortfarande är lika med väggens tjocklek. Därefter förefaller det som att dessa virkesdimensioner håller i sig flera decennier framåt. Nämnas kan dock att då fönsterbågarna är kopplade minskas ofta karmens djup. Bågfalsens djup uppger Antell till 10-12 mm och bredden lika fönsterbågen i både 18- och 1900-talets byggläror.
Vid sidan av den variation som karmens profil utgjort har träfönstret efter introduktionen av de koppade bågarna förändrats mycket litet. Till de måttliga förändringar som har gjorts kan främst nämnas de olika former av spår för lister och luftningar som frästs intill anslagsfalsen samt olika former av ventilationsgenomföringar som karmarna utsatts för under 1900-talet.
© Jesper Sundelöf 2026
Källor & Vidare läsning
Antell Olof (2003) Fönster – Historik och råd vid renovering. Stockholm.
Jarnerup Nilsson, Liselotte (2011) Fönster & dörrar på äldre hus. Grafiche Flamina.
Karlsson, Valfrid (1915) Lärobok i husbyggnadskonstruktioner. V Inrednings- och fulländningsarbeten. Byggnadsställningar. Stockholm 1915.
Milhagen Rebecka ed. (1999) Hantverket i gamla hus. Laholm
Rothstein, Emil Edvard von (1859) Handledning i allmänna byggnadslärans praktiska del med hufvudsakligt afseende på husbyggnadskonsten, Stockholm.
Lämna ett svar