Möjlighet till vatteninträngning mellan karm och fasad skapar alltid en ökad risk för rötskador i antingen karm, fasad eller både och. Mötet mellan karm och fasad skall därför utformas på ett sätt som minskar denna risk. Plåtarbeten liksom anslutningar av trä har alltså en stor betydelse för fönstrets tekniska livslängd. Anslutningar bör utformas på sådant sätt att vatten inte kan tränga in i fasaden men också på ett sätt som gör att om så ändå sker, skall vattnet kunna avgå igen i form av ånga och inte bli instängt i konstruktionen. Kan inte båda dessa saker uppfyllas samtidigt är det i traditionella konstruktioner av större vikt att lämna konstruktionen öppen för fuktvandring både in och ut än att försöka göra konstruktionen helt tät. Vid träbyggnation täcks övergången mellan karm och fasad med ett foder av trä. Övergång mellan karm och puts på stenhus och reveterade byggnader där sprickbildning ofrånkomligen uppstår kan täckas med en smäcker trälist om syntetisk mjukfog skall undvikas. Vattbrädor, droppnäsor av trä eller plåtbleck kan monteras i anslutning både till karmens över- och understycke. Särskilt i vind och regnutsatta lägen längs västkusten är en övre droppnäsa ett gott alternativ för att undvika att regnvatten piskas in bakom fönstrets ytterbåge.
Fram till 1900-talet var den vanligaste vattenavvisaren på våra fönster en snedställd bräda av trä. Fönsterbleck av koppar eller ca 1 mm tjock smidd järnplåt med rak framkant och ett enkelt uppvik mot karmen förekommer dock tidigt i de övre ståndens stenhusbebyggelse. Bland annat finns sådana bevarade från 1600-talet på Skokloster i Uppland. Först på 1800-talet blir plåtbleck vanliga i trähusbebyggelsen. Det här är dock inte någon regel, utan droppnäsor av trä förblir minst lika vanligt. Under 1800-talet är det också lika vanligt att stenhus saknar plåtar och att fönsterkarmarna även där är utrustade med droppnäsor av trä. Under 1800-talet blir bleckplåtarna vanligtvis tillverkade av tunnare valsad plåt cirka 0,8 mm tjock och får stadgande omvikning i framkant. För att få en tät anslutning mot karmbottenstycket tillverkas blecken nu med en bockad inslagskant som till en början hamras in i karmen. Senare förses karmbottenstycket med ett förtillverkat spår. Under 1800-talets sista decennier när inåtgående fönsterbågar blir vanligt i stadshusbebyggelsen börjar bågarna förses med dropnäsor monterade på yttterbågens understycke. [1]
Vid mitten av 1800-talet börjar importerad förzinkad järnplåt från England användas i svensk byggnadskonstruktion. Under 1800-talets senare hälft börjar dock förzinkad järnplåt tillverkas i landet varpå varmgalvade fönsterbleck blir vanligare, för att kring sekelskiftet 1900 bli mycket vanligt. 1925 introduceras elförzinkning i Sverige vilket gör att man kan producera plåt med betydligt tunnare zinkskikt en typ av plåtar som blir vanliga under 1930-talet.[2]
Vid renoveringsarbeten bör man vara uppmärksam på om fönsterblecken är galvaniserade, då skrapning och slipning av dessa obönhörligen kommer att förstöra förzinkningen och utsätta plåten för ökade korrosionsrisker. Förzinkad plåt bör därför lämnas så opåverkad det går och målsättningen bör vara att endast avlägsna den färg som helt förlorat sin vidhäftning. Funktion bör därvid gå före finish och önskan om att vilja avlägsna äldre färgkanter. Obehandlad järnplåt kan dock slipas utan betänklighet. Tätningar av skarvar i både obehandlad och förzinkad plåt görs på plats med hjälp av lödbult och tenn. För infästning används bleckspik med eller utan gummitätning beroende på antikvarisk målsättning. Spiken skall vara av samma material som blecket. Målning görs genom att grunda metallrena ytor med linoljebaserad metallprimer och slutstryks med linoljebaserad rostskyddsfärg, pansarfärg eller normal linoljefärg beroende på färgsystem som används. Blecket målades före 1800-talets mitt liksom andra plåtdetaljer oftast i svart. Med Schweizerstilen blev det vanliga dock att fönsterblecken målades i samma kulör som bakgrunden. I putshusfallen var detta oftast karmens färg och i trähusbebyggelsen fodrets färg.
Förutom under åren kring 1950- och 1960-talen då fönsterbleck gärna åter tillverkades av koppar, har utvecklingen gått från galvad plåt till pulverlackad stålplåt eller aluminium. Plåtens språng från fasaden har också blivit större, vilket ur konstruktionshänseende är bra men ger ett möjligen mindre estetiskt tilltal, i vilket fall när moderna bleck sätts på äldre hus.
Vid modern vattenavledningskonstruktion är branschriktlinjer att lutningen på bleck skall vara minst 14 grader och i fallet putsfasad drygt 18 grader. Rekommendation vid djupt liggande fönster, utsatta lägen och om bleckets språng är mer än 40 mm utanför fasaden är att blecket skall monteras med så mycket som 20 graders lutning. Under blecket skall ytan vara lutande och stabil för att möjliggöra säker infästning. Vidare skall bleck enligt dagens standard göras med uppvikta gavlar av mint 20 mm höjd på sådant sätt att de två inre hörnen blir täta. Gavlarna skall spänna mot fönstersmygen och om möjligt ligga innanför smygbrädor eller vara infrästa eller inlagda i murfog. Uppviket mot karm skall vara minst 15 mm och fästas med 3,5×25 mm fönsterbleckskruv i rostfritt stål. Har plåten mer än 40 mm anliggning mellan karm och fasadliv skall blecket även fästas i framkant med trådklammer, fästbleck eller liknande. Då forskning visat att det i princip är omöjligt att få helt tätt mellan fönster och fasad är det idag vanligt att en sekundär tätning i form av butylband med luftspalt läggs under fönsterblecket.[3] Sprickbildning mellan puts och karm tätas med övermålningsbar mjukfog för utomhusbruk.
Plåt för äldre byggnader kan vid restaureringsarbeten kallhamras med hjälp av en plåtbearbetningssats över en bleckmall av trä. För tillverkning av skarvbitar och instick fungerar även enklare manuella plåtbockar alldeles utmärkt. För att kunna tillverka längre bleck med raka uppvik och skarpa avslut behövs dock en maskinell plåtbock med klipp.
© Jesper Sundelöf, 2026
Noter
[1] Antell– Lisinski (2003), s. 19.
[2] Jonsson – Lisinski (1980) s. 9
[3] Sjöström Larsson – Wergeni-Wasberg (2022), ss. 121–125
Källor och vidare läsning
Antell, Olof – Lisinski, Jan (2003) Fönster – Historik och råd vid renovering. Stockholm
Jonsson, Gunnar – Lisinski Jan (1980) Järnplåt – Anvisningar för underhåll och reparation. Stockholm.
Sjöström Larsson, Lena – Wergeni-Wasberg, Kerstin (2022) Husets ansikte – En bok om fönster, portar och ytterdörrar. Malmö.
Lämna ett svar