Benämningen umbra härleds från det latinska ordet umbra, vilket betyder skugga. Kulörerna ligger i ett brett spann av beiga och bruna nyanser och namnet anknyter troligen till pigmentets traditionella användning för att åstadkomma skuggverkan och mörkare färgtoner inom konstnärligt och dekorativt måleri.
Pigmentet umbra utgörs av mycket finkorniga sedimentära bergarter med betydande halter av järn- och manganoxider samt motsvarande hydroxider. De huvudsakliga manganmineralen utgörs av manganit och pyrolusit, medan järnkomponenten huvudsakligen består av götit.
Typiska umbrasediment innehåller omkring 5–20 procent manganföreningar och 45–70 procent järnoxider. Dessa värden bör emellertid betraktas som ungefärliga, eftersom den kemiska sammansättningen kan variera avsevärt mellan olika fyndigheter. Utöver de huvudsakliga järn- och manganmineralen kan umbran innehålla varierande mängder av andra mineraler. Dessa variationer påverkar pigmentets kulör, färgstyrka, täckförmåga och övriga tekniska egenskaper. Följaktligen kan pigment som historiskt har saluförts under samma benämning uppvisa betydande skillnader i såväl kemisk sammansättning som praktisk användbarhet.
Geografisk förekomst
Cypern har historiskt utgjort en av de mest betydelsefulla förekomstplatserna för naturlig umbra. Särskilt välkända är fyndigheterna i Margiområdet. Cypriotisk umbra kännetecknas vanligen av en olivgrönaktig färgton och har traditionellt betraktats som en särskilt högkvalitativ pigmentråvara. Förutom de huvudsakliga järn- och manganföreningarna kan cypriotisk umbra ofta innehålla kiseldioxid och spår av guld.
Utöver Cypern förekommer betydande umbrasediment inom det geografiska område som kallas Levanten. Detta omfattar delar av nuvarande Turkiet, Syrien, Libanon, Jordanien, Israel och Palestina. Förekomsterna uppvisar dock vissa regionala skillnader i mineralogisk sammansättning, vilka kan påverka pigmentens färgkaraktär och tekniska egenskaper.
Utöver östra medelhavsområdet existerar umbraförekomster även på Irland och de brittiska öarna. Den brittiska umbran skiljer sig dock kraftigt från medelhavsregionens dito och har visat sig innehålla bland annat kvarts, kalcit, dolomit, baryt och gips.
Framställning och bearbetning
Traditionell framställning av umbrapigment utgår från naturligt förekommande mineraliska jordarter. Råmaterialet bryts och genomgår därefter mekanisk bearbetning, vanligen genom sönderdelning, malning, tvättning och torkning. Syftet med bearbetningen är att erhålla ett finkornigt pigment med lämplig partikelstorlek och så jämn sammansättning som möjligt. Eftersom materialet har ett naturligt geologiskt ursprung kan det emellertid även efter bearbetning innehålla betydande mängder mineraliska föroreningar. Dessa föroreningar behöver inte nödvändigtvis försämra pigmentets funktion, utan kan i vissa fall bidra till dess specifika färgegenskaper.
Umbra förekommer traditionellt i två huvudsakliga former: rå umbra och bränd umbra. Rå umbra utgör det naturliga pigmentet efter mekanisk bearbetning. Dess kulör varierar vanligen från gulbrun över grönbrun till mörkbrun. Bränd umbra framställs genom upphettning av rå umbra. Vid upphettningen sker förändringar i mineralens hydratisering och i vissa fall även i deras kristallstruktur och oxidationsförhållanden. Dessa förändringar påverkar pigmentets optiska egenskaper och resulterar i en djupare, varmare och mer rödbrun kulör. Vid blandning med vita pigment kan bränd umbra i vissa fall uppvisa en svagt violett ton.
Nutida umbra utgörs inte alltid av naturliga jordpigment. Kommersiella produkter är ofta modifierade genom tillsats av andra pigment eller framställda som blandningar av syntetiska järnoxider. Exempelvis kan järnoxidsvart och järnoxidbrunt kombineras med olika fyllnadsmedel för att erhålla en kulör som motsvarar traditionell umbra. Detta innebär att moderna pigment med beteckningen umbra inte nödvändigtvis har samma mineralogiska sammansättning som historiska naturliga umbrapigment. Ett exempel på detta är den pigmentblandning som går under namnet grön umbra, vilket är en beteckning som inte går att finna före 1930. Detta indikerar att grön umbra som namnet används idag, snarare representerar en specifik kulör än ett entydigt definierat naturligt pigment. Riksantikvarieämbetet menar i skriften Vårda väl – pigment umbra, att ursprunget möjligen kommer från företaget Helld & Schüberg, som 1928, tog fram en grön umbrablandning bestående av svart, gult och en mindre mängd oxidrött.
Det faktum att grön umbra inte förekommer i äldre litteratur eller att dagens gröna umbra utgörs av en syntetisk pigmentblandning, frångår dock inte det faktum att något som kan anses som ”äkta” grön umbra med innehåll av järnsilikater vilket ger pigmentet en grönaktig ton, existerar. Pigmentet är dock mycket känsligt för värme och redan den friktionsvärme som uppstår vid malning och rivning av pigmentet kan medföra en kulörförändring från grönt till beige. Med äkta grön umbra avses inte sällan också ren grönjord vilket dock utgör en egen mineralogisk pigmentgrupp baserad på järnhaltiga silikatmineral, och som kännetecknas av en betydligt grönare färgton och lägre täckförmåga.
Historisk användning
Umbra tillhör de jordpigment som har använts under mycket lång tid. Tidiga exempel på dess användning har förknippats med väggmålningarna i Ajantagrottorna i Indien, vilka dateras till omkring 200 f.Kr.–600 e.Kr. I europa har umbra förekommit i måleri åtminstone sedan antiken.
Under 1700-talet var umbra ett etablerat och uppskattat pigment inom europeiskt måleri, något som kanske grundades i umbrans goda beständighet och dess förmåga att bidra till en förhållandevis snabb torkning av oljebaserade färgsystem. Pigmentets användbarhet inom byggnadsmåleri kan också förklaras av dess kemiska stabilitet, breda kulörvariation och kompatibilitet med olika bindemedel.
Kulörer liknande grön umbra har också haft en framträdande roll inom det traditionella nordiska byggnadsmåleriet. Det är emellertid osäkert i vilken utsträckning dessa kulörer historiskt framställdes med hjälp av naturlig grön umbra. Med hänsyn till pigmentets begränsade förekomst och sannolikt varierande tillgänglighet finns skäl att anta att liknande färgtoner ofta åstadkoms genom blandning av mer lättillgängliga pigment. En tänkbar historisk blandning utgörs av gulockra och kimrök som kan ge en dämpad, olivgrönaktig kulör.
I historiska källor förekommer umbra under ett stort antal benämningar, vilket återspeglar betydande skillnader i geografiskt ursprung, kulör och framställningsmetoder. Bland de vanligare svenska beteckningarna förekommer vid sidan av de redan nämnda rå umbra, bränd umbra och äkta grön umbra även hummusjord, cypernumbra, kasselumbra, kölnumbra, kölnjord, sintraumbra och Siennajord.
Pigmentets egenskaper och karakteristika
Umbrapigmentens kulör bestäms huvudsakligen av den relativa förekomsten av järn- och manganföreningar samt av deras mineralogiska sammansättning. Naturliga umbrapigment kan uppvisa ett brett spektrum av färgtoner, från ljusa gulbruna och grönaktiga nyanser till mörkt brunaktiga kulörer. Vid upphettning förändras pigmentets färgkaraktär vanligen i riktning mot varmare och mer rödbruna toner.
Pigmentets täckförmåga varierar beroende på partikelstorlek, mineralsammansättning och bearbetningsgrad. Även bindemedlets egenskaper och pigmentkoncentrationen påverkar det färdiga färgskiktets optiska uttryck.
Umbra betraktas generellt som ett mycket beständigt pigment med god ljusäkthet. Dess kemiska stabilitet har bidragit till att det historiskt har kunnat användas tillsammans med ett flertal olika bindemedel. Pigmentet uppges dessutom ha god motståndskraft mot alkalier och utspädda syror och har ett relativt högt oljetal. Vid framställning av traditionell oljefärg anges ett ungefärligt oljebehov på 18 procent vid rivning, även om det faktiska behovet kan variera beroende på pigmentets sammansättning och partikelstruktur.
Då umbra innehåller mangan vilket är ett naturligt torkmedel ger umbra kulörer inte sällan snabb tork men gör också färgfilmen något mindre beständig då mangan också har en nedbrytande effekt på linoljans färgfilm.
Naturlig umbra betraktas generellt som ett pigment med relativt låg toxicitet.
Källor och litteratur
Baeling, Peter m.fl. (2004). Linoljefärg utomhus: Arbetsanvisningar, tekniska och kemiska grunder, ekonomi. Stockholm.
Eastaugh, Nicholas m.fl. (2008). Pigment Compendium: A Dictionary and Optical Microscopy of Historical Pigments. Oxford.
Fridell Anter, Karin – Svedmyr, Åke. 1992. Färgskalor hos traditionella pigment för utvändig målning. Arkus.
Fridell Anter, Karin – Wannfors, Henrik. 1997. Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. Stockholm.
Riksantikvarieämbetet (1999). Byggnadsmåleri med traditionella färgtyper. Stockholm.
Riksantikvarieämbetet (2024) Vårda väl – Pigment umbra. Visby
Statens fastighetsverk (2010). Byggnadsmåleri: Tekniska anvisningar. Stockholm
Lämna ett svar