Romantiken
Under 1800-talets första halva händer något mycket märkligt i vårt land. För första gången sedan 1400-talet börjar en ny form av arkitektur att dyka upp i våra städer. En arkitektur som inte bygger på klassisk grund och drar sina rötter ur det antika Grekland och Rom. Istället är det en medeltida inspiration som formar en ny form av gotik som i Sverige framförallt startar i den ecklesiastiska arkitekturen och därifrån vandrar över i profana byggnader som rådhus, järnvägsstationer, skolor, banker och ordensbyggnader. Betydelsen av förändringen som sker från en klassisk arkitektur där det antika Grekland och Rom var idealet till en arkitektur där något annat än antiken också premieras ett värde bör inte underskattas. Snart dyker nämligen andra stilar baserade på tidigare historiska förlagor upp och 1800-talet kommer i hög utsträckning bli nystilarnas eklektiska århundrade.
Är man osäker på vad eklekticism egentligen är kan jag berätta att det betyder stilblandning och att det finns flera olika typer av eklekticism, vilka jag tänker att vi ska behandla i en annan artikel för att inte förirra oss alltför långt från ämnet i denna. Här tänker jag därför nöja mig med att den stilblandning – alltså eklekticism – som jag avser i denna artikel är den som innebär att tiden är eklektisk, det vill säga att hus byggs i olka stilar under samma tid. Det här låter kanske inte så revolutionerande, men skillnaden mot hur stilinfluenser hanterats under tidigare århundraden är enorm. En byggnad som uppfördes 1785, uppfördes alltid i någon variant av nyklassicim. Alltid. Och en byggnad uppförd 1670, kan man kallt räkna med är uppförd i barock. 1550 är det Renässans. Och så vidare. Visst fanns det även på den tiden eftersläntrande byggherrar som inte höll sig ajour med byggtrenderna och uppförde byggnader i förlegad stil, men det förekom inte att flera olika stilar var på modet samtidigt. Det är på det sättet 1800-talet kommer att skilja sig från tidigare århundraden. Nu samsas byggnader i nygotik, nyromantik, nybarock och nyreässans under samma tid och det här är något kvalitativt annorlunda vilket faktiskt också har bäring på dagens byggnadsvårdsrörelse och dess historiesyn.
Den här historiserande arkitekturen hänger delvis samman med industrialismen och samhällets snabba förändring under 1800-talet. Framstegen på industrins och kommunikationernas områden kräver nya byggnadstyper som järnvägsstationer, stadshotell och industrilokaler och dessa industrialismens tempel över framåtskridande kunde knappast byggas i mossig nyklassicsim från 1700-talet. Samtidigt skapar industrialismens snabba förändringar av samhället en social oro där det välkända kunde hjälpa till att skapa trygghet i en föränderlig värld. De olika nystilarna kom här att fylla en funktion för människor att hitta sina platser i maskinkulturens nya sociala hierarkier. En lätt överlägsen hållning till historien gör dock att nystilarna inte blir rena efterapningar utan pastischer anpassade efter 1800-tals människans bättre vetande. Herregud, någonstans har man väl ändå kommit sedan medeltiden!
Ändå är det inte de här elementen i eklekticismen som var av avgörande betydelse för framtiden. Störst betydelse hade nämligen den tidsanda vi idag kallar för romantiken. Romantiken är en idéströmning som uppstod under 1700-talets andra halva och varade till mitten av 1800-talet. Romantiken uppstod som en reaktion mot den klassicistiska, rationella och materiella världsbild som blev förhärskande under upplysningen. Romantik är ett flyende begrepp och betyder lite olika saker inom konst-, litteratur-, och politisk historia. Inom arkitekturhistorien är romantikens viktigaste bidrag dock inte en särskild stil utan att romantiken för första gången lanserar något som kan börja liknas vid en modern historiesyn. Romantikens revolutionerande tanke var här att det finns ett värde i de olika historiska epokernas egenart och att ingen historisk period skall beläggas med ett normativt värde. Inte heller bör en period ställas före en annan. På detta sätt skiljer sig romantiken kraftigt från klassicismen inom vilken allt mättes mot ett universellt klassiskt ideal. Det här är en direkt avspegling av romantikens fokus på individen och det individuella som är överförd i dess historiesyn. Känslan och den subjektiva upplevelsen av världen är ett kvalitativt brott med nyklassicismens dyrkan av det rationella och sökandet efter universella sanningar. Historikern och filosofen Johann Gotfried Herder (1744 – 1803) är den första kända person som hävdar att varje historisk epok är unik och måste förstås ur sina egna förutsättningar. Och jag tänker ofta att byggnadsvården fortfarande har lite att lära av Herder i en verksamhet där jag ofta upplever att anciennitet har blivit ett ideal.
Romantiken är alltså inte en arkitekturstil utan har istället legat som grund till skapandet av alla de historiserande stilar som uppstår under 1800-talet och medeltiden är den första period de romantiska arkitekterna kom att ösa ur. På denna kom sedan fornnordism, nyrenässans, nybarock och nationalromantik att följa. Och det där sista, referensen till nationen är förstås ett annat centralt begrepp inom romantiken som också kan kopplas tillbaka till Herder som ansåg att det fanns en nationell särart inom all konst och kultur. Herder menade att olika länders konst och arkitektur är ett uttryck för ländernas speciella mentalitet. Den här synen kom under 1800-talet att bli avgörande för arkitekternas sökande efter en nationell identitet vilket i Sverige kom att ta sig uttryck i de mest knasiga fornnordiskt inspirerade fantasifoster till byggnader. För det är ju inte helt lätt att hitta en nationell särprägel i något som i århundraden endast sökt sitt ideal i det antika Grekland och Rom. Tyvärr ligger den nationalistiska aspekten i romantiken också till grund för betydligt obehagligare strömningar än intresset för stavspån och snidade drakhuvuden.
I Sverige är det arkitekten Carl Georg Brunius (1792-1869) som introducerar nygotiken och vänder sig mot nyklassicismens schemabundna putsade fasader. Det första större genombrottsverket är Kristinehamns kyrka som uppförs 1847-1858. För det är här i kyrkoarkitekturen nygotiken tar sin början innan den förs över i den profana arkitekturen. Brunius är kanske annars mest känd – åtminstone här i Skåne – för alla de tegelbyggnader han uppfört i nyromanik vilket är en annan form av medeltidsinfluerad stil. Nu skall man dock akta sig för att tolka den här relativt sena introduktionen av nygotik i Sverige som att romantiken är något som seriellt följer på klassicismen. Arkitekturmässigt gör den det i och med att nyromanik, nygotik och nyrenässans är stilar som uppstår senare än nyklassicismen, men romantiken som idéströmning tar fart redan i mitten av 1700-talet som en kritik av upplysningstidens rationella projekt. Det som börjar i ruinromantik och Rousseaus ädla vildar slutar med att romantiken lånar sin arkitektur till att uppföra industrialismens tempel över det moderna projektet. En volta få romantiker nog tänkt sig i mitten av 1700-talet.