Trähusets fasad 1910-tal
1910-talet drar igång med ett brak. Ekonomin som gått i stå kring storstrejken 1909 återhämtar sig och byggandet skjuter fart igen. De första trädgårdsstäderna inspirerade av Camillo Sittes snirkliga medeltida stadsplaneideal och Ebenezer Howards bok ”Garden cities of tomorrow” byggs i utkanterna av Stockholm och Göteborg. Det här är en stadsplanemässig revolution! För första gången sedan medeltiden är gatorna inte längre spikraka! Först ut är Enskede trädgårdsstad ritad av P.O Hallman 1907, tätt följd av Landala egna hem 1913-1922. De här villakvarteren skiljer sig från 1890-talets villastäder. Nu är det inte det rika borgerskapet som bygger praktpalats och patriciervillor utan nu byggs det för medel och arbetarklass. Det här skiftet drivs av att det 1908 öppnas möjlighet att erhålla statliga egnahemslån för byggande i stadsmiljö för den som önskar bosättas sig på lagom avstånd från de mullrande fabrikerna. Mellan 80 och 90% av egnahemskostnaderna finansieras genom lån och resterande 10-20% av värdet lägger låntagaren ned genom att med eget arbete uppföra huset.
Parallellt med egnahemsrörelsen som startat redan i slutet av 1800-talet sprids ett nytt hemideal inspirerat av Carl och Karin Larssons ”Ett hem 1899” och Ellen Keys skrift skönhet för alla 1908. Det sena 1800-talets tunga rysch-pysch åker på tippen och industrialismens framsteg skulle nu göra det möjligt för alla att få tillgång till en god och modern design i form av möbler och husgeråd. Och förstod inte alla vad god design var så fanns det gott om krafter som exempelvis Svenska Slöjdföreningen och andra sammanslutningar som gärna utbildade befolkningen i ett strikt smakreglemente. Det är under 1900-talets första årtionden som hemmet förvandlas från en offentlig plats för mottagningar, bjudningar och affärer till den privata sfär vi idag förknippar med våra hem. Ett hem där barnen för första gången får ta plats. När decenniet är slut har gatorna kroknat, affärsuppgörelser och mottagningar flyttat ut på lokal, rysch-pyschet åkt på tippen och det långa 1800-talet har tagit slut.
10-talets andra halva står för ett helt annat brak än dess första. Första världskriget bryter ut 1914 och byggandet avstannar. Villatomterna plöjs upp och blir potatisland och inflyttningen till städerna avstannar då det är lättare att försörja sig på landsbygden. Det byggande som ändå görs är främst egnahemshus i trädgårdsstäderna. Närheten till naturen är viktig och husen placeras så att de ser ut som de sprungit ur själva jorden tillsammans med björkar och tallar. Och arkitekturen är ny. Borta är jugendstilens svulstiga och böljande former. Så också Schweizerstilen. Nu söker man istället efter en inhemsk svensk arkitektur. En arkitektur som kan finna sina rötter i den karolinska barocken, eller ännu hellre, redan i vikingatiden. Nationalromantikens arkitektur anknyter därför gärna till den fornnordism som existerat under 1800-talet och slätbakpanelhus efter förlagor som Ornässtugan eller fantasifulla men ack så påhittade vikingatida hallar är inte svåra att finna. Men det är inte dessa schabrak som blir typiska för nationalromantiken. Istället är det den märkliga korsbefruktningen av landsbygdens röda stuga och den karolinska barocken. Ur den karolinska barocken hämtas de valmade branta takfallen, med inspiration från en påhittad medeltid skapas de småspröjsade fönstren och ur allmogetraditionen hämtas den röda stugan. Alltihop blandas till en explosiv introspektiv arkitektur som format vår svenska självbild i över ett sekel.
Men det uppstår gärna problem när man söker efter en nationell arkitektur som aldrig någonsin har funnits. Förutom den karolinska herrgården och några parstugor som aldrig egentligen varit röda fanns inte mycket mer att koka ihop till en nationell arkitektur. Nationalromantiken i Sverige blev därför en ganska påhittad stil med förlagor från England, Tyskland och Danmark. Nationalromantiken är avskalad och enkel och man kan lätt koka ned den till tre huvudtyper av villarkitektur. Först och främst har vi den röda stugan med liggande spontad panel, sedan de putsade husen med tjärade eller träfärgade paneler på gavelrösten och de förhöjda fasadliven och sist det i mörkt helsingborgstegel murade huset med markerade fönstervalv. En del experiment med tjärade och linoljade träfasader med stående lockläktpanel förekom också. Allt för att försöka uppfinna ett gammalnordiskt uttryck. De branta takfallen med lertegel har de alla gemensamt oavsett om det rör sig om sadeltak, mansardtak eller pyramidtak. Socklarna bestod i princip alltid av huggen natursten eller murad betongsten. Loggior och burspråk var stående element i fasaderna och nästan alla hus byggdes med hel källare. Taken täcktes i princip alltid med rött lertegel, om de inte försökte imitera barockens glacerade takpannor och avslutades med kraftiga vindskivor på mycket små takutsprång. Tidstypiskt är de taktäckta verandorna och förstukvistarna där taket är en naturlig förlängning av husets takfall men med en flackare lutning. Fönstren var små och småspröjsade, gärna assymetriskt placerade och bar inte sällan fönsterluckor och utsmyckningar i form av hjärtan eller geometriska figurer. Burspråken är kantiga och många gånger försedda med blyspröjsade glas. Knutarna är vitmålade. Ytterdörrarna var vita eller gröna. Utomhusarmaturerna är av svart järnplåt med vitt opalglas eller i kopparplåt med gult pressglas.
Och så kommer vi till den vanliga brasklappen: Det var förstås inte alla hus som byggdes så här på 1910-talet. På många håll byggdes fortfarande hus i en blandstil mellan nationalromantik och jugend. Det tar nämligen tid att projektera hus och många hus projekterades utifrån ett äldre mode och var redan förtvivlat omoderna så snart de stod färdiga. Så visst finns det exempel på andra stilar i 1910-talets bebyggelse, men några parstugor, det byggdes det knappt inte längre.