Torpargrund & mullbänk – Konstruktion & underhåll
De första husen byggdes utan grund. Stolpverk nedgrävda direkt i marken bar takets last och golvet bestod av inte mer än stampad jord. När det första brädgolvet lades in kan man ju bara spekulera om, men när det gjordes det var det förmodligen i ett hus med mullbänk. Mullbänken är nämligen den äldsta form av grund vi känner till och fungerar förvånansvärt väl förutsatt att marken är torr och väldränerad.
Det finns ett gammalt ordspråk som säger att ”Där inte plogen kan nå och ingen lie slå, där ska huset stå” En variant på detta ordspråk är ”Dit ingen plog kan gå och ingen mule nå, där ska huset stå” Oavsett version så är poängen att hus skall placeras högt och på icke produktiv mark. Högt belägen stenig mark är torr och ger en stabil grund åt huset helt bortsett från det faktum att det inte tar någon odlingsbar mark i anspråk för något så sekundärt som ett hus.
De första stengrunderna bestod endast av ett antal stenar som placerades under timrets knutpunkter, alternativt under stolpverket i korsvirke- eller skiftesverkshus. Det här gjordes på samma sätt vi idag använder plintar i våra friggebodar och attefallshus. Härifrån utvecklades grunden till att även sträckningarna mellan knutpunkterna fylldes med sten genom så kallad kallmurning, det vill säga att mellanrummmet mellan stenarna inte fylldes med murbruk. Ytterligare utveckling ledde till skalmuren där två murar, en inner- och en yttermur fylldes med sten och jord emellan.
Grunden på äldre hus är alltid tjockare än husets vägg och ligger utskjutande utanför fasadlivet. Efter att panelslagning blev vanligt vid mitten av 1700-talet förde en vattbräda oftast vatten från fasaden ut över grunden. Idag byggs däremot alla grunder indragna med fasadlivet utskjutande utanför grunden. Konstruktionsmässigt är en utskjutande grund egentligen inte särskilt bra eftersom man riskerar få vatten stående i eller uppepå grunden, men att blanda de här två principerna avslöjar snabbt senare tillägg till en äldre konstruktion.
Mullbänk
Den förmodligen äldsta grunden är en så kallad mullbänk. Ordet mullbänk kommer från början av att man skottade en vall av jord och sten upp över nedre delen av fasaden för att slippa drag in under golvet. Samma sak kunde göras från insidan av huset och de här jordvallarna kallades alltså för inre och yttre mullbänkar. Med tiden började brädgolvet läggas ovanför den inre mullbänken och ordet mullbänk kom därmed att förknippas med den typ av grund där utrymmet innanför grundstenarna är fylld med jord eller sand. Det här är en lösning som är tänkt att vara tät varför den i princip alltid byggs relativt låg. I riktigt gamla hus byggda med mullbänk låg fasadens första timmer direkt mot marken eller till och med under marknivå, vilket även brädgolvet inne i huset gjorde. Den här typen av konstruktion blir förstås mycket känslig för fukt och röta. De äldre hus med mullbänk som överlevt till våra dagar är därför ofta byggda med en något högre kallmurad grund där tätningen av grunden främst gjorts från insidan. Grunden är dock oftast lägre än den ventilerade torpargrunden.
Principen för mullbänksgrunden är att matjordslagret innanför grundstenarna grävs bort och utrymmet packas med torr jord eller sand för att undvika golvdrag. Utrymmet närmast grundmuren fylldes inte sällan med ett extra isolerande material som till exempel torv. Ofta är hela utrymmet under huset fylld, men det finns många byggnader där jorden packats mot grunden i en tjocklek av 1-2 meter med ett hålrum mitt under huset, alltså mycket likt de ursprungliga inre mullbänkarna. Fördelen med en sådan konstruktion är att fukttrycket blir mindre i mitten av huset, nackdelen är att mullbänken tenderar att kava inåt och med jämna mellanrum behöver packas om. Känns golven kalla och dragiga eller om golvbrädorna sviktar är en trolig orsak att mullbänken antingen rasat inåt eller att hela fyllningen sjunkit ihop och bildat en glipa till golvet. Mullbänken behöver då fyllas på för att åter bli tät. En tumregel är att det här behöver göras ungefär vart 50 – 100e år.
De första mullbänkarna byggdes med brädgolvet vilande direkt mot den packade jorden. I södra Sveriges korsvirke- och skiftesverkshus har det dock varit vanligt att golvet ligger på en isolering av lera som i sin tur ligger direkt på jord. Att lägga en platta av 10 cm lerklining är ett effektivt sätt att förbättra tätheten och energieffektiviteten i en läckande mullbänk. För att stabilisera golvkonstruktionen och öka golvets livslängd byggdes 1800-talets brädgolv oftast på ett golvbjälklag av timmer. Det här ökade golvbrädernas livslängd. Golvbjälklaget som låg nedgrävt i mullbänken behövde dock kunna bytas, varför det sällan fästes i grunden utan vilade flytande i mullbänken.
Mullbänken är en konstruktion som även när den är byggd på torr mark ger ett visst fukttryck upp i huset på grund av kapillärt krypande markfukt. Så länge varm inomhusluft kan hjälpa till att torka ut mullbänken och fukten kan avgå genom golvbräder och ut genom väggarna har väggar och golv dock en förvånansvärt lång livslängd som kan vara flera hundra år. Det är dock viktigt att golv och väggar inte målas eller lackas på ett sätt som gör att fukten stängs inne under golvet eller i väggen. Inomhusvärme behöver ha tillträde till mullbänken och mullbänkens fukt behöver kunna diffundera ut. Täta material som till exempel plastmattor är därför livsfarligt för mullbänkens funktion. Möbler bör heller inte placeras direkt in mot vägg. Viktigt för att hålla mullbänken torr är också att elda i spisarna. Murstockarna som går ned i grunden hjälper då till att värma upp och torka ur mullbänken. I hus med mullbänk är det därför inte någon särskilt bra idé att byta ut det förbrännande värmesystemet mot till exempel en värmepump eftersom det direkt kommer leda till ett högre kapilärt tryck underifrån.
Mullbänken var en vanlig grundkonstruktion till och med 1800-talet, men idag lever de traditionella mullbänkarna farligt. Högre krav på inomhusklimat och lägre tolerans för att klydda med ved gör att traditionella mullbänkar försvinner i en rasande takt. Mullbänkarna grävs ur och jord, sand och torv ersätts med kapillärbrytande material som skumglas, perlite och leca eller så ersätts hela konstruktionen med en platta på mark. Ur ett antikvariskt perspektiv är det här tråkigt men byggtekniskt är åtminstone skumglas i kombination med ett lager lerklining en väl fungerande konstruktion. Leca som i strikt mening inte är kapillärbrytande och dessutom innehåller kalk bör man möjligen vara mer försiktig med eftersom kalk ökar risken för hussvamptillväxt. Organiskt material som kutterspån eller annan cellulosa skall man undvika i mullbänkskonstruktioner eftersom träet med all sannolikhet kommer att börja ruttna och avge dålig lukt. Gör man en förbättring med kapillärbrytande material kan det vara bra att förstå att kapillär fukttransport endast kan brytas genom att ha ett till diametern tillräckligt stort material och ett tillräckligt djup eftersom kapillär fukt går från kallt till varmt i de trånga utrymmen som bildas mellan materialets korn. Därför bör man vid renovering av sin grund alltid kontrollera materialets kapillärbrytande djup med materialets tillverkare. Att göra en helt tät platta på mark med frigolitisolering är dock inte att rekommendera. Fukt måste alltid ta vägen någonstans och en helt tät platta kommer att öka fuktkvoten under plattan tills fukttransporten istället för att gå upp genom golvet, kommer att gå upp i väggarna. Det här är ett problem som bara uppstår i äldre hus eftersom den platta som görs vid utgrävning av mullbänk inte innefattar grundmuren som därför kommer att vara öppen för transport av fukt upp i väggkonstruktionen. Vid nyproduktion står ju också själva väggen på plattan, varför detta inte blir något problem. Golvvärme kan dock fungera i en mullbänkskonstruktion om värmeslingorna läggs i lerklining och golvet fortfarande är öppet utan plast eller metallspärr.
Mullbänkar skall vara täta och aldrig byggas med uteluftsventiler. Känns mullbänken blöt så bör du börja elda i spisarna samt naturligtvis kontrollera fukttrycket utifrån. Säkerställ att marken lutar från huset, att växtlighet närmast huset tas bort samt att stuprör och hängrännor är hela och regnvattnet effektivt transporteras bort från huset.
Torpargrund
Torpargrunden kanske är den vanligaste typen av grund i hus byggda under 1800-talet och fram till 1960 och är betydligt yngre än mullbänken. Anledningen till att torpargrunden blir så vanlig under 1800-talet tror jag inte beror på att den på något sätt är en bättre konstruktion än mullbänken, utan på något som kallas gesunkenes kulturgutt. Landsortsbefolkningen har helt enkelt sneglat på adelns-, prästerskapets- och det rikare borgerskapets stenhusbebyggelse med höga socklar och försökt bygga något liknande med hjälp av kallmurad natursten och timmer. Det faktum att grundmurarna under 1800-talets senare del allt oftare muras av huggen sten istället för natursten förstärker denna bild. Eller så är det så enkelt att man helt enkelt strävat efter att lyfta huset högre upp från marken för att skapa en torrare inomhusmiljö.
När grundmuren på detta sätt byggs högre än tidigare har det blivit opraktiskt att fylla grunden med torv och jord och utrymmet mellan grundmurarna har börjat lämnas tomt och isoleringen har istället flyttat in i golvbjälklaget. Golvbjälklaget isolerades till en början gärna med torvmull precis som mullbänken men från 1900-talets början blev sågspån en vanlig isolering. Annat material som använts är kutterspån, kolstybb, säd och lera. Man tager vad man haver helt enkelt. Eftersom isoleringen nu flyttat in i golvbjälklaget blir detta betydligt tjockare än i ett hus med mullbänk. Kraftiga bärlinor fästs i stengrunden och på dessa vilar ett eller två skift bakar eller vankantade brädor som fungerar som trossbotten för isoleringen. Bärlinorna bär även upp golvbjälkarna på vilka yttergolvet spikas. Det är i utrymmet mellan golvbrädorna och trossbotten som isoleringen läggs. Vanligt är att ett lager av lerklining lagts direkt uppepå trossbottnen för att täta konstruktionen mot drag. Över lerkliningen ligger sedan en isolering av organiskt material
Till skillnad från den täta mullbänken är torpargrunden traditionellt sett alltid ventilerad. Det betyder inte nödvändigtvis att det finns öppningar stora nog för en människa att ta sig in genom som det gör i moderna krypgrunder, men grundmuren är på något sätt alltid luftad, antingen genom en gles kallmurning eller genom ventiler. När grunderna börjar muras i huggen sten mot slutet av 1800-talet blir fyrkantiga ventiler i storleken 12 x12 cm (cirka) vanliga. Dessa ventiler stängdes med järnluckor eller träklossar under vinterhalvåret och precis som i hus med mullbänk tog man för vana att skotta snö upp mot grunden för att minska drag och kyla.
Torpargrunden fungerar bra så länge huset brukas på det sätt det är tänkt. Genom eldning i spisarna värms murstockarna och grunden upp och den fukt som ackumulerats under sommarmånaderna torkar ur och ventileras ut genom otätheter i golvbjälklaget. En torpargrund som inte kan värmas upp är dock alltid en riskkonstruktion. Under sommaren kommer nämligen varm fuktig luft att leta sig in i grunden där den kondenserar på grund av den lägre temperaturen. Finns ventiler i grunden bör dessa därför stängas under sommaren men nogsamt öppnas under höst och vår för att vädra ut den fukt som går för att minska risken för röta och mögelangrepp. Till vintern kan de stängas igen för att inte kyla ned golvbjälklaget. Tänk som så att ventilerna skall öppnas när den relativa fuktigheten utomhus är lägre än inne i grunden och stängas när den är högre. Det gör att ventilerna generellt skall vara stängda på sommarhalvåret och öppna senhöst och vår. Ur ett fuktperspektiv kan ventilerna faktiskt vara öppna även på vintern eftersom luften är mycket torr. Det faktum att luften också är mycket kall på vintern gör att vinterstängningen främst handlar om att få till en bättre isolerande verkan.
Idag är en mycket vanlig lösning för att åtgärda fuktiga torpargrunder att grunden tätas helt, ventiler tas bort och man installerar en luftavfuktare i grunden. Jag tror inte att det här är en helt tokig lösning i moderna krypgrunder som är tätt murade och putsade och där uppvärmning av grunden inte är möjlig, men lösningen gör dock att man blir helt utlämnad till luftavfuktarens funktion. En bättre lösning i äldre hus där det kan vara svårt att få grunden tät trots slammning är att säkerställa att man har möjlighet att värma grunden med hjälp av ett förbränningssystem. Har spisarna en gång renoverats bort, se till att renovera dem tillbaka!
Om golven är dragiga och kalla kan det bero på att isoleringen har sjunkit ihop. Det här åtgärdas genom att fylla på mer kutterspån eller cellulosamaterial under golvbrädorna. Det är viktigt att endast använda hygroskopiska material som kan ta upp och avge fukt för att inte riskera få vatten stående i konstruktionen. Man behöver däremot inte ta bort den gamla isoleringen om den fortfarande är torr.
Nästan alla de problem vi idag har med gamla hus beror inte på att de är dåligt byggda, utan på att vi använder dem felaktigt. Våra krav på en absolut torr och varm inomhusmiljö gör att vi tätar husen för mycket och använder material som inte är diffusionsöppna. Det gör att det förstås blir mindre dragigt inomhus, men eventuell fukt stängs också inne i väggar och golv med röta, svamp och mögel som resultat. I försök att hålla nere energikostnader och arbete river vi också ut förbrännings system för uppvärmning och sätter in värmepumpar. Vi lagar dessutom maten på elspisar istället för vedspisar. Båda dessa förändringar reducerar uppvärmningen av grunden och minskar möjligheten till uttorkning vilket ibland leder till fuktproblem i grunden. Är du orolig över din grund är en bra första åtgärd att sätta in en fuktmätare så att luftfuktigheten kan övervakas för att se om åtgärder senare behöver vidtas.