Allmogens yngre hustyper
Allmogens yngre hustyper består av de planer som med ett gemensamt namn brukar kallas för dubbelradhus. Det skall läsas dubbelrad-hus alltså, inte dubbel-radhus. Dubbelraden består helt enkelt i att de här husen har en plan med två rader rum i djupled till skillnad från de gamla enkel- och parstugorna vars rum alltid var genomgående. Det äldsta av dubbelradhusen är den så kallade salsbyggnaden vilken till vardags oftast benämns som den sexdelade planen. Den sexdelade planen består av – ja, du gissade rätt, – sex rum. Salen, det största av rummen är alltid placerat bakom förstugan och på vardera sidor om denna ligger en kammare eller en salong, beroende på husets storlek.
Typiskt för nästan alla hus som ursprungligen är byggda med sexdelad plan är fasadsymmetrin och markeringen av husets mitt som huvudaxel genom byggnaden. Det senare görs ofta genom frontespis, eller utbyggd veranda med krönande frontespis samt i ovanligare fall med mittrisalit. Det kan dock vara värt att nämna att bondebefolkningen kom att anpassa både enkelstugor och parstugor efter influenser från dubbelradhusen genom utbyggnad i djupled varför det faktiskt existerar sexdelade planer som inte har denna strikta symmetri, men då handlar det nästan alltid om senare tillbyggnader på äldre planer. Värt att notera är också att det existerar sexdelade planer som inte kategoriseras som salsbyggnader, det vill säga inte är byggda med en stor sal centrerad i huset bakom förstugan. Dessa hus har istället en jämnare rumsstorlek och utrymmet bakom förstugan upptas av en förstugukammare. Denna typ av plan brukar ibland benämnas dubbelkorsplan och bär lika mycket arv från parstugan som den bär inspiration från salsbyggnadens dubbelrad. Att dela av rummen på det här sättet gjorde man nämligen redan i de gamla parstugorna när man under 1700-talet allt oftare började ta gäststugan i anspråk för vardagsgöromål. Praktiskt blev då att dela av stugan i en större stuga och en mindre kammare som oftast användes för förvaring.
Förebilden för den sexdelade planen kommer dock inte från den här organiska utvecklingen från en gäststuga till två delade rum utan hämtades från Frankrike under 1600-talet dit skicket att bygga i två rader invandrat från renässansens Italien. Och som med de flesta nyheter inom arkitekturen var planen till en början något som endast tillämpades på herrgårdarna. Med tiden kom salsbyggnaden att bli obligatorisk för att frälset skulle kunna hävda skattefrihet genom säterilagstiftningen. För att gården skulle kunna räknas som säteri och därmed få skattefrihet var den tvungen att hålla en ståndsmässig manbyggnad. Med tiden kom ståndsmässighet i princip att förutsätta sexdelad plan. På 1720-talet följer prästgårdarna på herrgårdarna i och med att den sexdelade planen förordnas för alla nya prästgårdar och 1730 blir den sexdelade planen standard för officersboställen i och med Johan Eberhard Carlbergs nya mönsterritningar för armén. Carlberg ritar dock även en serie ritningar baserat på fyra och fem rum för arméns lägre officerare under 1730-talet. De här ritningarna ligger mycket nära den fyrdelade och femdelade plan som skulle slå igenom i allmogebebyggelsen under mitten av 1800-talet.
Den fyrdelade planen kallas oftast för korsplan och är närmast kvadratisk och centrerad kring en murstock i mitten av huset. Till skillnad från långsmala byggnader är det här en mycket värmeekonomisk lösning som reducerar behovet av flera murstockar. Sigurd Erixon menar att korsplanen utvecklats ur enkelstugan som byggts på med en eller två bakkammare och han kallar hustypen för det västsvenska dubbelhuset på grund av dess utbredda spridning i Västsverige. I fiskar- och bondebefolkningen i Boshuslän förekommer korsplanen väl spridd redan från 1830-talet. Planen är dock belaggd redan från 1700-talet. Med tanke på Carlbergs mönsterritningar tycker jag dock att man kan hålla det för troligt att inspirationen mycket väl kan komma direkt ur den sexdelade planen som helt enkelt kortats ned något. En annan inspirationskälla som vanligen anförs vad gäller korsplanen är den plan som var vanlig för flygelbyggnaderna på de större herrgårdarna.
Eftersom korsplanen leder till att man får en mycket stor förstuga så har man tidigt delat förstugan i två utrymmen varvid det ena av dessa utrymmen använts som kammare eller ibland även trapphus och förråd. När toalett blev vanligt inomhus på 30- och 40-talen hände det att det extra utrymmet togs i anspråk av ett badrum. Vanligast var dock att badrummet under den här tiden placerades i källaren. En liten toalett kunde dock få uppta ett en bit av farstun. När förstugan delas av på det här sättet uppstår det man kallar för en femdelad plan eller salsstuga. Den här plantypen kom tillsammans med den fyrdelade planen att bli mycket populär inom egnahemsrörelsen som uppstod i slutet av 1800-talet och kom att leva i princip fram till miljonprogrammets början 1965. Hustypen slår oväntat snabbt ut de gamla enkel- och parstugorna vid nybyggnation och kommer helt att dominera fram till 50-talet. Värt att veta är kanske också att det förekommer en tredelad plan för mindre hus vilken även den förekom under egnahemsrörelsen och bland småbrukarfamiljerna. Denna plan påminner en hel del om enkelstugan med stuga, kök inredd i kammaren och förstuga.
Dubbelradhusen förekommer vanligt i övreståndsbebyggelsen från andra halvan av 1700-talet. I bondebebyggelsen slår den dock inte igenom förrän i mitten av 1800-talet, vilket sammanfaller med Shweizerstilens intåg i Sverige. Anledningen till denna sena adaption av plantypen hos allmogen består i både psykologiska och fysiska faktorer. Vad gäller den psykologiska faktorn handlar denna framförallt om att veta sin plats. Till skillnad från idag när vi tävlar om att förhäva oss och försöka framstå bättre än vi egentligen är, var det få i det gamla ståndssamhället som ens skulle drömma om att försöka armbåga sig utanför sitt eget stånd. Faktum är att det på många områden till och med var lagstadgat om vad du fick och inte fick göra för att markera status. Att bära hatt gör man inte som kvinna i bondeståndet. Där bär man huckle. Att bygga sexdelade planer gör man inte heller, utan man bygger enkel- och parstugor. Hur skulle det se ut att komma i herrskapshatt? Och vem vill bygga slott när ens plats förväntas vara i koja? Men i mitten av 1800-talet börjar den här inställningen att förändras. Inte när det kommer till hatten kanske, det skulle dröja ytterligare en livstid, men vad gäller husen. Välbeställda bönder börjar under 1800-talets andra halva att bygga sexdelade planer och mindre välbeställda bygger korsplaner. Som så många andra radikala förändringar i bebyggelsehistorien sammanfaller det här förstås med industrialismen. I det här fallet gäller det industrialismens uppov till massproduktion av taktegel som nu blir ett billigt och lätttillgängligt taktäckningsmaterial. De gamla tunga torv och vasstaken krävde ett begränsat djup och byggtekniskt blev det svårt för bönderna att konstruera bärande konstruktioner som klarade belastningen av de längre takfallen som blev resultatet av dubbelradhusen. Det billiga takteglet, men även plåttaket blev den lätta tekniska innovation som löste denna fysiska begränsning.
Avslutningsvis vill jag bara påpeka att de förstås även finns hus med fler rum än de tre till sex som varit allra vanligast. I både herrgårds- och borgerskapsbebyggelsen och exempelvis i den välbeställda sjökaptensbebyggelsen längs Sveriges västkust finns det hus med åttadelad plan. En sådan plan får man även då framkammarstugor byggs ut till dubbelradhus.
