Svenska Gårdstyper
Eftersom jag på grund av en helt annan artikel sitter med näsan i mina gamla etnologiböcker och läser om byar, gårdar och skiften i det förindustriella Sverige så tänkte jag att vi skulle följa upp artikeln om den solskiftade byn med en artikel om de svenska gårdstyperna. Jag menar, det är ändå där jag har huvudet just nu, så varför inte bara kapitulera och dra nytta av det? Och jag hoppas att det inte bara är jag som tycker gamla gårdstyper är intressanta ur både ett bebyggelsehistoriskt- och ett byggnadsvårdsperspektiv. Om inte annat är det kunskaper man kan dra nytta av nästa gång man tittar på Emil i Lönneberga med ungarna. ”Titta barn, en västsvensk gårdstyp mitt i djupaste Småland!” Jag lovar att det inte är bortkastad tid att läsa det här, så häng med!
När vi pratar om olika gårdstyper så gäller detta framför allt en kategorisering av de besuttna böndernas gårdar i det gamla bondesamhället. Torp- och backstugebebyggelsen liksom herrgårdarnas former faller in i andra mönster även om vissa drag kan extrapoleras ur bondgårdarnas typologi. Och anledningen till att det finns gemensamma drag i bebyggelsen hela vägen från herrgårdarna ner till torpen handlar om lika delar pragmatism och gesunkenes kulturgut, det vill säga kulturstoffets tendens att falla nedåt i samhällspyramiden. Verkar en torpbebyggelse mycket snarlik en gårdsbebyggelse beror det helt enkelt på att det finns en begränsad mängd rimliga byggformer för att uppnå praktisk funktion för förindustriellt jordbruk. Dessutom har de som haft det sämre gärna byggt som de som haft det bättre om man haft den minsta råd. Det gör också att bondgårdarna inte sällan bär drag som kan återfinnas på herrgårdarna och så vidare. Att hitta backstugor som liknar gårdar gör man emellertid inte eftersom backstugan inte hade några tillhörande fägårdar. I bästa fall kanske det fanns ett hönshus och en bod för lite ved och någon gris, men mycket mer ekonomibyggnader än så brukade sällan finnas och ett par bodar gör ju ingen gård, i varje fall inte för Sigurd Erixson.
Sigurd Erixson var en svensk etnolog och historiker som lade grunden till etnologins diffusionslära och mycket av vår kunskap om den äldre bebyggelsehistorien. Liksom så många andra vetenskapsmän under 1800-talet och 1900-talets första halva så älskade Sigurd att kategorisera, stoppa saker i fack och förklara hur en sak utvecklats till en annan. Och eftersom han var rätt duktig på det här så lever vi faktiskt fortfarande till stor utsträckning med Sigurd Erixons kategoriseringar på rätt många olika områden i vår bebyggelsehistoria. Man skulle nog kunna säga att han för den svenska bebyggelseetnologin var vad Carl Linnaeus och Charles Darwin var för biologin.
Enligt Sigurd Erixson så finns det fyra huvudtyper av gårdar i Sverige. Till detta kan man lägga ett antal underkategorier. Dessa gårdar består oavsett typ av en mangård och en fägård. Ibland är dessa sammanbyggda kring en gemensam gårdsplan som i fallet med de skånska och halländska gårdarna, ibland är de separerade runt två olika gårdsplaner. Till fägården hör de byggnader och funktioner som står kreaturen nära, det vill säga stall, lada, loge och andra fähus. Till mangården hör manhuset och de ekonomifunktioner som står människorna nära, till exempel brygghus, vedbod, matbod, sommarkök, bakstuga, verkstad etc. Jag nämner det här för att jag tycker att det finns en vits i att förstå att ordet mangård inte endast avser bostadshuset utan även samtliga ekonomifunktioner som inte ingår i fägården.
Nordsvensk gårdstyp
Den första av våra gårdstyper kallar Sigurd Erixon för den nordsvenska. Den nordsvenska gårdstypen karaktäriseras av att den har en gemensam gårdsplan för mangård och fägård. Samtliga hus är byggda i en mer eller mindre kvadratiskt formad fyrkant. Eller förlåt föresten, det är de inte alls. Rättare är att säga att de flesta hus är byggda i en kvadratiskt formad fyrkant. Ofta är det nämligen så att byggnader som innehåller eldstäder som smedja, bakstuga och ria på grund av brandrisken är placerade utanför gårdsfyrkanten. Vid en första anblick kan man tycka att den nordsvenska gårdens planlösning är snubblande lik den kringbyggda sydsvenska gården som är vanligt förekommande i Skåne och Halland. Här finns dock en avgörande skillnad. Medan den sydsvenska gårdens längor är lagda under ett gemensamt tak, utgörs den nordsvenska gården av en mängd fristående byggnader. Låt vara att de är mycket tätt ställda. En annan stor skillnad mellan den nordsvenska och den sydsvenska gården är placeringen av gödselstacken. Det här kan man ju tycka är lustigt, men faktum är att gödslets placering i förhållande till byggnaderna faktiskt skvallrar om vilken gårdstyp det rör sig om. Och på de nordsvenska gårdarna placerades gödselstacken nästan alltid utanför gården, vanligtvis bakom stallet. Jag skriver ”nästan” för går man långt norrut i Sverige så var det där vanligt med särskilda gödselhus, detta för att säkra att gödslet inte frös under de mycket kalla vintrarna. Värmen från det brinnande gödslet togs också till vara genom att det låg inomhus och på det sättet värmde upp byggnaden. Inte helt ovanligt var att man på gödselhusets ovanvåning byggde ett dass. På det smidiga sättet kunde man sedan skita varmt hela vintern och på ett smidigt sätt sätta sina egna exkrementer i arbete.
Den nordsvenska gården var den normala gårdstypen i hela norra Sverige, nordligaste Gästrikland samt i Dalarna. Och för er som har läst den här bloggen ett tag behöver jag inte förklara att det inte finns några klara gränser i bebyggelsehistorien, varför vi får föreställa oss att i bältet genom Gästrikland och Dalarna förekom den nordsvenska gården parallellt med andra gårdstyper som exempelvis den centralsvenska.
Centralsvensk gårdstyp
Den centralsvenska gårdstypen skiljer sig markant från den nordsvenska gården på så sätt att man här har separerat fägården från mangården och dessa två gårdar öppnar sig inåt mot var sin gårdsplan. Mangårdsbyggnaderna med funktioner som manhus, matbodar, brygghus, verkstäder och vedbodar ligger runt en gårdsplan närmast bostadshuset på vilken också brunnen ligger. Fägårdsbyggnaderna ligger istället runt en gårdsplan vars viktigaste funktion är att husera gödselstacken. De två gårdarna separeras av en stallbyggnad som också kan fungera som portlider. Längden på denna byggnad upptar ibland hela avståndet mellan flyglarna och är ibland kortare och lämnar på så sätt en kommunikationsväg mellan de två gårdarna som inte går genom stallet/lidret. Placeringen av stallet närmast mangården har sina rötter både i en praktisk aspekt då hästen inte bara fungerade som dragdjur på åkern utan även som dragdjur för vagn och schäs och som riddjur. Att enkelt kunna få ut hästen på mangårdens gårdsplan var därför av vikt. Placeringen signalerar även hästens roll som statusdjur i en glidande skala mellan människa och kreatur där hästen länge intagit en mellanställning mellan människa och lägre stående djur som grisar och höns. Den centralsvenska gården förekommer framför allt i Södra Dalarna och Gästrikland, hela Närke och Västmanland och delar av Uppland och Södermanland.
Götisk gårdstyp
Ska man enkelt karaktärisera den götiska gårdstypen kan man säga att den liknar den centralsvenska, men istället för att stallbyggnaden skiljer de två gårdarna åt, så skiljs fägård från mangård av ett staket. För både den centralsvenska och den götiska gårdstypen gäller att de har en långsträckt utformning och kan vara mer eller mindre kringbyggda. Vissa gårdar har en luftig planlösning med större avstånd mellan byggnaderna medan andra påminner mer om den nordsvenska kringbyggda gården. Staket eller avskiljande stall finns dock alltid och det normala är att avståndet mellan manhus och fägård är betydligt större än i fallet med den nordsvenska gården. Vad gäller den götiska gården är det vanligen endast fägården som är kringbyggd och mangården består av ett friliggande manhus med eller utan fristående flyglar.
Den götiska gårdstypen är spridd i delar av Uppland och Södermanland, men har sin stora utbredning i Götaland utom Skåne, Halland och Bohuslän. Kärnområdet är framförallt Östergötland vilket gör att det också kan vara berättigat att benämna gårdstypen som östsvensk, vilket Sigurd Erixsson vid några tillfällen faktiskt också gör. Gödselstackens placering på den götiska gården är antingen på fägården eller strax utanför gården. Här kan man se en geografisk influens från de kringliggande landskapen runt utbredningsområdet. I den södra delen av utbredningsområdet, i gränstrakterna mot den sydsvenska gårdens geografi är gödselstacken placerad på fägården, medan den i norr oftare är placerad utanför gården på samma sätt som för den nordsvenska gården.
Sydsvensk gårdstyp
Om jag istället för sydsvensk gårdstyp säger skånegård så förstår ni precis vad det är vi pratar om här. Den sydsvenska gården består av en kringbyggd gård som omsluter en gemensam gårdsplan för fägård och mangård. Gårdsformen finns i en helt kringbyggd variant där samtliga hus ligger under ett gemensamt tak och en variant med ett fristående manhus och där endast fähusen ligger under samma tak. I det senare fallet gäller dock att manhuset ligger i direkt anslutning till fähusen och endast en smal öppning skiljer manhus från fähus. Utbredningsområdet för den sydsvenska gården är dock inte enbart i Skåne utan omfattar även hela Halland och sträcker sig upp till Orust i Bohuslän och in i delar av Västergötland, Småland och Blekinge. Bilden jag tror de flesta får i huvudet av den här gårdstypen är byggnader av korsvirke. Korsvirkeskonstruktionerna är dock vanligast i slättlandskapet söder om linjen Helsingborg – Åhus. Norr om denna , i ris och skogsbygderna är konstruktionerna vanligen i skiftesverk i ädellövsområdet längs västkusten eller i timmer i barrskogsområdet kring den Småländska gränsen. Vad gäller gödselstacken på de sydsvenska gårdarna så låg den alltid på gårdsplanen. Det är först i och med introduktionen av traktorn som gödselstacken på de sydsvenska gårdarna flyttat ut bakom stallet för att underlätta en mekaniserad gödselhantering.
Mellansvensk gårdstyp
Förutom de fyra ovanstående huvudformerna av gårdar definierar Sigurd Erixon också ett antal undertyper eller hybridformer av gårdar. De jag tänker nämna här är den mellansvenska och den västsvenska gården. Den mellansvenska gårdstypen karaktäriseras enligt Sigurd Erixon av två kringbygda från varandra skilda fyrkanter. Den ena fyrkanten utgjordes av mangård och den andra av fägård. Inte sällan låg dessa fyrkanter osymmetriskt placerade i förhållande till varandra likt det manér som på 16- och 1700-talet blir populärt i adelns godsbebyggelse vilket gör att den mellansvenska gårdstypen möjligen är ett direkt exempel på gesunkenes kulturgut. Den mellansvenska gårdstypen hade sin huvudsakliga utbredning i Mälardalen och runt sjön Hjälmaren. Gårdar av mellansvenskt snitt var vanligen ensamgårdar och låg oftast utanför den trängda bygeometrin vilket faller naturligt av att det endast var där man hade möjlighet att på detta sätt bre ut sina byggnader.
Västsvensk gårdstyp
Den västsvenska gården har en mer oregelbunden och friare form än övriga gårdstyper. Gården utgörs av ett fristående manhus och parallellt eller vinkelställda ekonomilängor. Fägård och mangård separerades vanligtvis tydligt med större avstånd, inte sällan genom placering på olika sidor av byvägen. Gårdsformen är spridd i Västergötland, Dalsland, Värmland, Bohuslän och västra delarna av Småland. Så hur var det nu med Emils gård Katthult i Lönneberga? Alltså gården i filmatiseringen av böckerna. Är det verkligen en västsvensk gård? Den del av Småland där Katthult ligger kan faktiskt inte med den godaste vilja betraktas som västra Småland. Det innebär dock inte att det inte finns utliggare i Erixons data, för det gör det, men en enklare förklaring till att man hittar gårdar av västsvenskt snitt i helt andra landsändor än där de enligt Sigurd Erixon borde finnas är att det rör sig om förskjutningar som skett i gårdsformationerna när nybyggnation av större ladugårdar gjorts utanför den ursprungliga gårdsformationen och den äldre bebyggelsen senare rivits. Gårdar som ser västsvenska ut finns nu för tiden i samtliga svenska landsskap.
