De obesuttnas arkeologi

Posted On september 3, 2023

Vid Västra Krokevattnet långt upp på Herrestadsfjället i Bohuslän ungefär en mil utanför Uddevalla snubblar jag av en slump över lämningar efter något jag aldrig tidigare sett: en fjällsittarstuga. Men då har jag förstås heller aldrig tidigare särskilt intresserat mig för de obesuttnas bostäder eftersom de så sällan bevarats i ursprungligt skick till idag. Utslängt på en liten lycka ligger grunden till några backstugor en jordkällare och lämningar efter ett litet torp som senast varit bebott på 1950-talet. Inklämt mellan berget och myrmarken låg här under 1600-talet en fjällsittarplats där några av bygdens egendomslösa sökte skydd på mark som ingen annan ville ha. Termen fjällsittare är nämligen besläktat med den mer kända termen backstugusittare eller de i Halland vanligt förekommande strandsittarna.

Tyvärr så får vi ofta en rätt så skev bild av den sociala skiktningen i det gamla bondesamhället itutat i oss av skolan under uppväxten. Stadium efter stadium hamrar våra SO-lärare i oss att samhället på den här tiden bestod av adel, präster, borgare och bönder. Det faktum att bondeståndet endast omfattade de besuttna bönderna och att de periodvis många egendomslösa på landsbygden helt stod utanför ståndssamhället nämns sällan eller aldrig i skolan. Och det är synd, för det var lantbrukets proletariat som möjligjorde den industriella revolutionen i och med deras funktion av en arbetskraftsreserv som kunde flyttas till städerna. Där kom de att bli arbetarproletariat i industrierna och det var de som kom att bygga det Sverige vi lever i idag.

Framväxten av en obesutten befolkning på den svenska landsbygden tog egentligen fart först under 1700-talets andra hälft som ett resultat av det Esaias Tegnér så känt betitlat ”freden, vaccinet och potäterna”. Innan dess hade befolkningsökningen varit så pass begränsad och möjligheterna till nyodling och hemmansklyvning så stora att den befolkningsökning som existerade kunde upptas i böndernas klass. Från 1700-talets slut kunde befolkningsökningen dock inte längre absorberas på detta sätt utan ett allt större jordbruksproletariat kom att växa fram.

De egendomslösa bestod i 1800-talets Sverige av torpare, hantverkare, backstugustittare, pigor, drängar och inhysehjon. Gemensamt för dessa kategorier var att de själva inte ägde någon egen jord. Vän av ordning som lyssnade noga på historielektionerna i skolan kanske drar sig till minnes att det även fanns olika kategorier av bönder som inte själva ägde jord utan arrenderade av adeln, kronan och före reformationen även av kyrkan. Dessa kallas för frälsebönder, kronobönder och kyrkobönder och är tekniskt sett också egendomslösa, eftersom de inte själva ägde jorden utan arrenderade mot betalning i del av avkastning och dagsverken till jordägaren. De satt dock på hela gårdar, vilka de förvisso brukade för någon annans räkning, men de hade i sin egenskap av brukare av hemmansjord rätt att anta byordningar och sitta i bystämmor. Den stora skiljelinjen i fråga om klass i det gamla bondesamhället går därför inte mellan de självägande bönderna och arrendebönderna utan just mellan kategorin bönder i betydelsen brukare av hemmansjord och de övriga kategorierna av bondesamhällets inbyggare. Arrendebönderna räknades till skillnad från torpare och backstugusittare till byamännen och hade därmed säte och stämma i byalaget. Till de obesuttnas klass i bondesamhället brukar vi därför endast räkna de obesuttna som inte är hemmansbrukare och heller inte tillhör en hemmansbrukares närmaste familj. Den här sista brasklappen är viktig eftersom många före detta hemmansbrukare under ålderns höst på undantag kunde bruka ett mindre torp efter att barnen tagit över gården eller bebo ett hus utan tillhörande mark, varför de rent tekniskt också skulle kunna betecknas som torpare eller backstugusittare. Deras sociala status och ekonomiska situation förändrades däremot nödvändigtvis inte varför de vanligtvis inte räknas till de obesuttnas skara. Man skall också ha klart för sig att det var vanligt förekommande att de självägande böndernas barn under ungdomsåren ofta tjänade som dräng eller piga på andra gårdar för att under ungdomsåren lära sig yrket innan de själva tog över föräldrarnas gård och själva blev hemmansägare. Som individer är det alltså tekniskt sett obesuttna, men räknas sällan till de obesuttnas grupp i och med att de snarare är självägande bönder in spe.

Torpare

Högst upp på rangordningen bland de obesuttna hittar vi torparen. Torparen arrenderade mark antingen av en enskild bondgård, av byalaget i en by eller i frälsebygder av ett säteri. Spannet mellan bättre och sämre beställda torpare kunde vara stort. De bäst beställda torpen skilde sig egentligen inte mycket från bygdens mindre bemedlade bondgårdar. Som redan antytts är det som skiljer torparen från bonden att torparen inte sitter på en mantalssatt gård. För att förstå det här får man försöka tänka sig in i bondesamhällets alldeles egna sociala och hierarkiska logik. Till gårdar räknades nämligen bara de jordbruk som var inmätta i hemman och skattebelagda därefter. Säterierna som rent tekniskt också var gårdar tillhör här undantaget eftersom de var mantalsatta men undantagna från skatt enligt säterilagstiftningen. Frälseböndernas gårdar var också mantalssatta, men skatten betalades inte av brukaren utan av den adliga ägaren, så vida gården inte var ett ”rå och rörs” hemman enligt säterilagstiftningen varvid gården var skattefri. Den mark torparen odlade tillhörde alltid ett annat skattelagt hemman eller bestod av icke mantalsatt jord. Däremot så är ordet torp långt ifrån en homogen beteckning i svensk historia.

Under 1500-talet består den svenska torpbebyggelsen framför allt av odaltorp som efter godkännande av hela byalaget anlades på byns utmarker där ny jord kunde brytas. Många av dessa odaltorpare kom på sikt att bli skattebönder när deras marker mantalsattes och skattlades. Säteritorp anlades på säteriernas marker och betecknade de torp vars inbyggare var ålagda att göra dagsverken på säteriet. Under 1600-talet tillkom soldattorpen och under 17- och 1800-talen torp på enskild bondemark. Före 17- och 1800-talets skiften hade torpbebyggelsen alltså främst uppstått som odaltorp på den gemensamma byns utmarker eller som en lösning på hur avlägsna åkerlyckor bäst skulle brukas. I och med skiftena när utmarken delades upp kom torpen dock att spridas ut på de utskiftade gårdarnas marker. Men det här skulle faktiskt dröja. Den direkta effekten av skiftena på torpbebyggelsen blev nämligen att en stor del av den befintliga odaltorpsbebyggelsen kom att försvinna. När gårdarna flyttades ut var det vanliga nämligen att torparna avhystes och den nya gården anlades på den redan befintliga torpbebyggelsen. Torparna blev backstugusittare och gårdarnas behov av tillfällig arbetskraft kom att försörjas av backstugusittare och inte genom torparnas dagsverken. Viss forskning har till och med antytt att en pådrivande faktor till den begynnande amerikautvandringen berodde på den minskning av torp som fanns att tillgå för den obesuttna samhällsklassen. Med tiden skulle dock torpbebyggelsen på enskild bondemark öka dramatiskt.

Backstugusittare

Med backstuga avses en mindre stuga utan tillhörande jord som anlagts på någon annans mark. Före 17- och 1800-talets skiften hade backstugorna samlats i grupperingar, oftast i byns utkant på det som i östra Sverige benämns för ”malmen”. I de skånska rundbyarna och i Västergötland uppstod backstugebebyggelsen inte sällan mitt i byn längs fägatan där denna passerade över betesvallen. Denna bebyggelse går i Skåne under namnet gatehus och i Västergötland kallas området för ”tån”. I Bohuslän, Halland och Skånes kusttrakter samlades skaran av egendomslösa vid stränderna och gav med tiden upphov till benämningen strandsittare och det är i detta sammanhang vi även ska förstå ordet fjällsittare. I backarna mellan bete och skog, kusthed och hav och berg och myrmark kom backstugusittarna oavsett vilket namn de gick under, att leva ett mycket kärvt liv på den mark ingen annan ville göra anspråk på. Backen var den mest ofruktbara delen av byn och uttrycket att bli ställd på ”bar backe” lever fortfarande med oss långt efter att de sista backstugorna försvunnit. I och med skiftena kom den här grupperade backstugebebyggelsen successivt att försvinna och backstugorna allt oftare att anläggas på enskild bondemark eftersom den gemensamma utmarken fördelats i skiftena. Som nämnts tidigare kom backstugustittarna nu snarare än torparna att fylla behovet av tillfällig arbetskraft för bondgårdarna.

Gränsen mellan ett mindre torp och en backstuga kunde ofta vara flytande och en viss förvandling mellan backstuga och torp kunde förekomma. Backstugan hade generellt dock betydligt mindre brukbar mark som oftast endast inskränktes till en mindre kålgård. Liksom torparen hade backstugusittaren dagsverksskyldighet gentemot markägaren men eftersom den disponerade marken var mindre än torparens var också dagsverkena färre. Å andra sidan var arrendet också betydligt mer osäkert än torparens. Backstugebebyggelsen kunde i bästa fall likna ett mindre torp i form av en enkelstuga, men bestod allt som oftast av någon form av enrumshus som exempelvis gavelsvalehus eller ett eldhus som rent fysiskt faktiskt var ingrävt i backen och där väggarna till stor del utgjordes av jord.

Även om backstugusittarna allt som oftast var medellösa, så bestod denna grupp även av hantverkare vars ekonomiska situation kunde vara betydligt bättre än sina medellösa namnar. Skräddarna, smederna och skomakarna kunde absolut ha det torftigt, men deras position i byn var högre både statusmässigt och ekonomiskt. Till vardags deltog de inte i jordbruket till skillnad från övriga backstugusittare, men skulle till sent i historien delta i jordbrukets allra arbetsintensivaste och högtidliga moment som slåtter och skörd.

Inhysehjon & tjänstefolk

Nedanför backstugusittarna i byns sociala rangordning hittar vi inhysehjonen. Det här var en grupp som inte hade eget hushåll utan bodde på nåder på böndernas gårdar utan att erlägga betalning. Vanligt var till exempel att äldre pigor och drängar som en sorts pension fick bo kvar på gården på ålderns höst. Rent tekniskt skulle man kunna argumentera för att hemmansägare som överlåtit gårdens drift på sina barn, men stannat kvar på gården också tillhörde denna kategori, men rent socialt skall ett sådant arrangemang inte förväxlas med inhysehjonens situation. Till inhysehjonen räknas däremot de fattighjon som av byalaget fördelades på gårdarna genom utauktionering till lägstbjudande eller rotering, det vill säga att hjonen bodde en tidsbegränsad period på varje gård som motsvarade gårdens ekonomiska styrka i byn.

Liksom gränsen mellan torpare och backstugusittare kunde vara otydlig, så var gränsen mellan inhysehjon och backstugusittare inte heller glasklar. I de fall där inhysehjonen hade tillgång till egen bostad kunde skillnaden utåt sett vara liten. I praktiken hade dock inhysehjonet ett betydligt mindre självständigt förhållande till gården.

Förutom torpare, backstugusittare och inhysehjon, fanns i byarna en fjärde kategori egendomslösa: tjänstefolket, det vill säga de som tjänade sitt uppehälle genom anställning på gården. Den här gruppen saknade liksom inhysehjonen oftast eget hushåll. Vi känner vanligtvis till dem som pigor och drängar. Tjänstefolkets sociala status var dock högst individuellt kopplad. I de fall då pigor och drängar rekryterats ur de egendomslösa befolkningskasten var denna låg. Men inte sällan var pigorna och drängarna barn till hemmansägare som under en tid av sitt liv tog städsla i en annan gård för att lära sig yrket i väntan på arvsskifte, varvid deras sociala status förstås också var betydligt högre.

Vill du läsa vidare om landsbygdens obesuttna och deras bostäder vill jag rekommendera ”De obesuttnas arkeologi” av Pia Nilsson, Martin Hansson och Eva Svensson utgiven av riksantikvarieämbetet 2020. Jag ska faktiskt själv ta och dyka djupare ned i de obesuttnas bebyggelsehistoria för när jag nu sprungit på de för mig tidigare okända fjällsittarna är intresset väckt. Vem vet vad för typ av sittare som finns där ute i de mer okända delarna av terränglådan. Bortom backstugusittare, strandsittare och fjällsittare döljer sig kanske ett universum av stugsittare hemmasittare, uppesittare och översittare!