Det västskånska fiskeläget
Hur de allra äldsta skånska fiskebyarna såg ut är svårt att veta. Kunskapen är fragmentarisk och mycket av de byggnadsetnologiska kvarlevorna har gått förlorade med åren. Några medeltida gårdar finns över huvud taget inte kvar i nordvästra Skåne, men man får anta att dessa var uppförda i trä och sannolikt i skiftesverk. I bondbyarna kan husen väl varit stugor av högloftstyp, medan de få byggnader som vid denna tid stått vid havet har varit betydligt mindre och inte lika påkostade. Husen bestod säkerligen av enkla ryggåsstugor klädda med halm och troligen var skånegårdens höga takresning redan etablerad då halm kräver branta tak för att få till en god vattenavrinning. Som skydd mot kustens hårda vindar gjordes takutsprången antagligen redan på denna tid mycket små. Golven bestod av trampad jord och eldstäderna saknade skorsten. Fönstren bestod av takfönster och i de fall ljusinsläpp fanns i vägg fanns så saknade dessa glas. Så sent som 1749 när Carl von Linné beger sig ut på sin skånska resa kan han vittna om att skorstenar, innertak och fasadfönster är nymodigheter bland de skånska fiskebönderna.
Kunskapen om den äldre fiskelägebebyggelsen som kan extraheras ur de hus som bevarats från äldre tid är också den begränsad. Husen är ofta ombyggda i flera omgångar och bebyggelsen i sin helhet har varit utsatt för stor förstörelse i samband med de skånska krigen under 1600-talets andra halva, vilket gör att det är svårt att spåra bebyggelsen ned i tiden före 1658 då landskapet blir svenskt . Vad man dock säkert kan säga är att de skånska kustbyarna har sin grund i två mycket skilda förutsättningar. Den första är sammankopplad med medeltidens sillperioder och Hansans sillhandel. Under 1000-talet och ett par århundraden därefter växte det fram säsongsbundna fiskeläger längs kusten i samband med de perioder då sillen gick till och fiske bedrevs under sensommar och tidig höst. Sillfisket var bland annat omfattande vid Skanör och Falsterbo som snabbt kom att växa till större fasta marknadsplatser, men även Barsebäckshamn har som exempel sin grund i medeltidens sillfiske. De medeltida fiskelägren var endast bebodda säsongsvis då fisket främst var ett komplement till jordbruket. Inkomsterna från sill var emellertid stor för både Hansan och den danska kronan varför man försökte styra fisket till vissa bestämda platser för att kunna kontrollera handeln och skatteupptaget. Under 1500-talet kom fisket därför att koncentreras främst till Landskrona, Malmö, Falsterbo, Skanör, Trelleborg, Ystad och Simrishamn. Det är först nu under 1500-talet som fiskelägren blir permanenta bosättningar och en yrkesfiskarkår börjar växa fram.
Längs kusten finns även en mängd byar som inte uppstått som medeltida sillfiskesamhällen utan istället har sin grund i så kallad strandsittarbebyggelse och därför är en mer sentida form av samhälle. Strandsittare är en egendomslös grupp människor vilka levde under liknande livsbetingelser som de mer kända backstugusittarna eller de i Bohuslän förekommande fjällsittarna. Framväxten av en obesutten befolkning på den svenska landsbygden tog fart under 1700-talets andra hälft som ett resultat av det Esaias Tegnér som bekant betitlade ”freden, vaccinet och potäterna”. Innan 1700-talets andra halva hade befolkningsökningen varit så pass begränsad och möjligheterna till nyodling och hemmansklyvning så stora att den befolkningsökning som existerade kunde upptas i böndernas klass. Från 1700-talets slut kunde befolkningsökningen dock inte längre absorberas på detta sätt utan ett allt större jordbruksproletariat kom att växa fram. I Skåne och Hallands kustområden kom den här gruppen människor inte sällan att slå sig ned på allmänningar och godsmarker nära vattnet där de kom att leva av fiske eller mycket små arrendejordlotter. Inte sällan både och. Att kållanden var viktiga för fiskarfamiljerna långt in i modern tid, kan man se på tomtindelningarna i fiskebyarna, där marken bakom strandens rad av hus ofta var styckad i långa vångar för odling av betor, kål och andra grönsaker. Eftersom strandsittarsamhällena inte var anlagda och planerade kom de många gånger till sent i historien att sakna tillfartsvägar. Kommunikationen bestod av stigar över fäladerna eller så sköttes den med båt. Lerberget strax söder om Höganäs skall till exempel saknat tillfartsvägar till så sent som 1900-talets första årtionde.
I Skåne tillhörde strandmarken inte sällan adelns gods, varför strandsittare och fiskare nästan alltid byggde sina hus på ofri grund. Byn Lerhamn under Krapperup är ett gott exempel på ett sådant samhälle där tomterna till mycket sent i historien ägts av godset och byggnadernas ägare betalat arrende till godset. Det tycks som att godsen många gånger uppskattat en etablering av kustsamhällen då de kunna dra fördel inte bara av ökade arrendeintäkter, utan även genom nyttjande av hamnanläggningar. De lägen som låg under särskilt intresse från godsen användes ofta för att skeppa ut godsets produkter för avsalu. Det gjorde att dessa lägen trots sin litenhet förhållandevis tidigt kunde få stora hamnanläggningar, vilket på sikt även kom att skapa en grund för det skeppsbyggeri som i vissa byar blev ovanligt stort och omfattande. Skeppsbyggeriet och den stora kustfrakten som försigick under 1800-talet har gjort att många av de äldre fiskarfamiljerna vid 1800-talets mittförvandlats till sjökaptenssläkter och redarfamiljer, något de många gånger stora sjökaptensvillorna som är insprängda i fiskelägren vittnar om. Möjligen är även den stagnation i sillfisket som skedde under första hälften av 1800-talet kopplad till framväxten sjökaptenssläkterna, varven och rederinäringen.
Vid 1800-talets slut kom en ny stor sillperiod och det är framförallt från denna tid vi har de flesta fiskarhem och fiskelägermiljöer bevarade. I flera fall är det också nu i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som de hamnar som inte ligger under godsens kontroll uppförs i den form vi ser dem idag. Tidigare har hamnarna främst bestått av en eller flera kåsar, det vill säga en vågbrytare som sträckt sig rakt ut i havet och längs vilken båtar dragits upp på land. Många av den skånska kustens fiskelägen saknar fortfarande hamnanläggningar, på sydkusten så många som hälften. Traditionellt har hamnarna också saknat kaj mot land, eftersom denna sida har varit öppen för uppdragning av båtar. Det är endast i större hamnar som exempelvis Viken som förtöjningsmöjlighet skapats på landsidan redan under 1800-talet. I de flesta andra fall är detta en ren 1900-tals konstruktion. Hamnområdet har generellt också varit mycket sparsamt bebyggt. Hamnbodar har traditionellt saknats i de skånska hamnområdena eftersom nät och verktyg förvarats på vindarna på fiskarnas gårdar. Den miljö med panelklädda bodar under papptak man kan se i vissa hamnar idag är främst ett 1900-talsfenomen. Däremot har det i större hamnar förekommit andra byggnader som gemensamma magasin, tullhus, brandstationer, sjöräddningsstationer, fyrar, lotsstationer och värdshus.
Utvecklingen av 17- och 1800-talets fiskarhus liknar i mycket utvecklingen av böndernas traditionella skånegårdar. Husen byggdes långsmala med en genomgående sal som värmdes av en sättugn från ett farstukök med en stor, många gånger ur ytterväggen utskjutande bakugn, en så kallad illare. På andra sidan köket låg sterset, det vill säga grovköket. Till den här grundplanen kunde den förmögne lägga flera genomgående rum eller kammare i husets längdriktning. När bakugnen under 1800-talet blev mindre och husen bredare i och med en bättre tillgång till konfektionsvirke, började kök och förstuga att skiljas åt. Ugnen placerades istället mitt i huset tillsammans med en hjärtvägg med förstuga på framsida om denna och köket på baksidan. Den här sexdelade planlösningen är vanligt representerad i det sena 1800-talets sjökaptensvillor.
Den äldsta trähusbebyggelsen var vanligtvis inte målad med undantag av korsvirkeslängor vars lerfyllningar i korsvirkesfacken tidigt kalkats vita för att stå emot vatten. Vid kalkning var det då vanligt att även timran kalkades och hela korsvirkesbyggnaden blev helt vit, en praxis som i princip helt dött ut. Ett annat skydd för lertavlorna, som också helt försvunnit, var att klä dem i halm. Men det är först på 1790-talet som fackverket börjar fyllas med tegel. Gavelröstena flätades vanligen med vidjor fram till mitten av 1800-talet då panelslagna gavlar blev dominerande. Det är först under 1800-talets första hälft som korsvirkestimran i börjar målas med annan färg än vit kalk och då är det i princip uteslutande röd slamfärg som används i inlandet. I kustbyarna förekommer även korsvirke som strukits med tjära till en närmast svart nyans. Att klä korsvirket med panel är också det främst ett 1800-tals fenomen och förekommer inte alls i kustbyarna före den finbladiga sågens uppfinns på 1730-talet. En ålderdomlig form av panel var den så kallade halvpanelen som endast täckte den lägre raden av lertavlor som var mest utsatt för vatten. Från mitten av 1800-talet blir stående profilerad locklistpanel som målades med linoljefärg vanlig. Guldockra, grå, milt gröna, beige och ljusbruna fasader förekom. Ibland förekom det att endast fasaden mot havet kläddes i panel. Liggande panel förekommer främst i Viken.
Efter 1930-talet har Öresundsfisket gradvis minskat och fisket har återigen blivit en binäring. Istället har koncentrationen av det skånska fisket förlagts till syd- och ostkusten. På västkusten har de gamla fiskesamhällena istället invaderats av sommargäster vilka under det tidiga 1900-talet utgjorde det ekonomiska underlaget för de många badhotell och pensionat som byggdes i byarna. Dessa har i de allra flesta fall under det senaste århundradet både hunnit uppstå och försvinna i takt med att sommargästerna köpt husvagnar eller fastigheter och fiskegårdarna förvandlats till sommarstugor. De skånska fiskelägren har på många håll tyvärr blivit miljöer som ekar tomma under vintrarna samtidigt som de, av kommuner måna om turism, planeras sönder för att anpassas till en mycket kort men intensiv turistsäsong.
© Jesper Sundelöf, 2024
Vidare Läsning
Hellspong, Mats – Löfgren, Orvar (1995) Land och Stad. Malmö
Ranby, Henrik (1995) Arkitektur och byggnadstraditioner på Kullahalvön. Helsingborg
Trevlig läsning!
Tack Malin! Roligt att du tyckte om artikeln.