Isolera mullbänksgrund
Att isolera en mullbänksgrund kan vara lockande för att förbättra energiprestanda och komfort i en gammal byggnad. Är man inte van vid gamla hus och öppnar upp ett gammalt golv och finner att utrymmet under tiljorna är fyllt av sand, jord eller torv är det förståeligt att man lätt vill greppa efter spaden. Att markisolera gamla grundkonstruktioner kan dock medföra risker som kan påverka byggnadens konstruktion och fuktvandring. Denna artikel går igenom vad en mullbänksgrund är, vilka risker som är förknippade med att isolera den, och hur man kan minimera dessa risker om isolering ändå bedöms vara nödvändig.
Mullbänken som konstruktion och hur man bör sköta en sådan grund har vi avhandlad ganska grundligt i artikeln Torpargrund & mullbänk – Konstruktion & underhåll, vilken jag kan rekommendera för den som vill förstå grundtypen mer i detalj. Översiktligt kan man dock säga att mullbänken som konstruktion från början uppstått genom att man skottade en vall av jord och sten upp över nedre delen av fasaden för att slippa drag in under golvet. Samma sak kunde göras från insidan av huset och de här båda jordvallarna kallades då för inre och yttre mullbänkar. Med tiden började brädgolv läggas ovanför den inre mullbänken och ordet mullbänk kom därmed att förknippas med den typ av grund där utrymmet innanför grundstenarna är fylld med jord eller sand.
Principen för 1800-talets mullbänksgrunder, vilka oftast är de som vi kan se i bevarade hus idag, är att matjordslagret innanför grundstenarna grävts bort och utrymmet packats med torv, jord eller sand för att undvika golvdrag. Ofta är hela utrymmet under huset fylld, men det finns många byggnader där jorden packats mot grunden i en tjocklek av 1-2 meter med ett hålrum mitt under huset, alltså mycket likt de ursprungliga inre mullbänkarna.
Nackdelen med mullbänkskonstruktionen är att den, även när den är byggd på torr mark, ger ett visst fukttryck upp i huset på grund av kapillärt krypande markfukt. Så länge konstruktionen är diffusionsöppen hjälper varm inomhusluft till att torka ut mullbänken och fukten kan avgå genom trägolv och ut genom väggarna. Grundkonstruktion har med sådana förutsättningar en förvånansvärt lång livslängd. Med tiden kommer dock både golvbjälklag och golvtiljor som vilar direkt på marken många gånger att bli utsatt för någon röta eller påväxt, en risk som moderna husägare gärna vill åtgärda genom att gräva ut grundens torv och sand och fylla den med något mer modernt material med bättre kapillärbrytning. Vana som vi är att tänka i moderna termer kring fukt faller lösningen inte sällan på en kapillärbrytning med hjälp av plast. Tyvärr måste man nog säga. Med lite basal kunskap i fuktfysik kan man nämligen snabbt komma till slutsatsen att kapillärbrytning med hjälp av plast i gamla hus är en rätt dålig lösning.
En modern platta på mark byggs genom att man på ett dränlager av makadam gjuter en betongsula vars kärna består av plast i form av frigolit. Frigolitens uppgift är att isolera plattan och fungera som en absolut kapillärbrytande spärr. Att gräva ut en gammal grund och gjuta en platta på mark enligt moderna principer fungerar dock dåligt. Anledningen till att en modern platta på mark fungerar i nya byggnader är att plattan gjuts först och väggarna därefter reses uppepå plattan. Plattan fungerar på så sätt kapillärbrytande för hela huset inklusive väggarna. Gräver man ut ett gammalt hus och gjuter en modern platta inifrån, kommer väggarna dock fortfarande att vila på en grund utan kapillärbrytning. Den normala fuktfysiken innebär dessutom att kapillärtransport av fukt går från vått till torrt och från kallt till varmt och kommer göra så även om man bryter denna vandring med kapillärbrytande plast. Någonstans måste fukten ta alltså ta vägen. När fukttransporten uppåt hindras av en kapillärbrytande plast kommer fukten istället att leta sig horisontellt ut mot grundmurarna där den istället kommer att börja vandra uppåt i väggarna med risk för rötskador i den bärande konstruktionen som följd. Att apa efter moderna konstruktioner i gamla hus är med andra ord sällan någon god idé. Ännu sämre är idén att lägga en plastfolie under trägolvet på en sula av betong eller annat sugande material som inte har någon djupare liggande kapillärbrytning. Gör man en sådan lösning är risken höga att man snart kommer ha fritt vatten stående under plasten eftersom fukten inte kan ventileras bort. Följden blir mögelskador och röta.
Finns det då inga rimliga lösningar för att minska fukttrycket från en mullbänksgrund? Faktum är att mullbänken i de flesta fall fungerar alldeles utmärkt som grund så länge man iakttar reglerna att inte lägga diffusionstäta material på golven eller ställa möbler för tätt inpå väggarna. Hela mullbänkskonstruktionen bygger nämligen på att fukten kan avgå uppå genom golvet och ut genom väggarna i form av diffusion. Skall man ”förbättra” sin grund, gäller fortfarande den här regeln. Lösningen måste med andra ord vara diffusionsöppen samtidigt som den är kapillärbrytande.
Den minst invasiva lösningen består av att man över grundsulan lägger en platonmatta med luftkanaler. Den här typen av mattor har en mängd små klackar som gör att den fukt som transporterats upp till mattan kan ventileras ut i mellanrummen mellan klackarna och luftas ut i byggnadsvolymen vid vägg/golv-vinkeln. Den här lösningen minskar egentligen inte fukttransporten genom grunden utan avvärjer endast de problem som kan uppstå när ett trägolv ligger dikt an mot en fuktig grund. Den här lösningen fungerar bra uppepå till exempel gamla gjutna golv. Vill man minska själva fukttransporten genom mullbänken är det bättre att gräva ut grunden och fylla den med ett material som har ett mindre kapillärbrytande djup än sand och torv. I princip alla material är ju nämligen kapillärbrytande, det är bara fråga om hur stort djup som behövs för att materialet skall få den kapillära kraften att avstanna. Vanligt idag är att man använder skumglas från Hasopor eller ett vulkaniskt glas vid namn Perlite. I båda fallen rör det sig om glasmaterial som inte kan absorbera fukt och som ogärna transporterar fukt kapillärt. Perlite är kapillärbrytande redan efter 6 cm, vilket förstås är betydligt mindre än torv och sand.
Hur du väljer att förbättra din grund är ett beslut som helt och hållet är ditt eget. Eller i varje fall nästan, för vad du än gör, få inte för dig att lägga plastfolie på en befintlig mullbänk eller gräva ut och gjuta en modern platta!