Modernismens kök 1930 – 1960
1930 var Sverige fortfarande ett land i fattigdom. Trångboddhet och bristande bostadshygien var allmänt utbredd, vilket bland annat journalisten Lubbe Nordström rapporterade om så sent som 1938 i reportageserien ”Lort-Sverige”. Alva och Gunnar Myrdal satte i skriften ”Kris i befolkningsfrågan” pekfingret på samma problematik 1934 och menade att den låga bostadsstandarden och bristen på tillgång till bostäder hämmade befolkningstillväxten och gödde emigrationen. Sveriges bostäder var i behov av en stor standardhöjning, inte minst gällde detta hygienutrymmen och kök. Redan 1928 hade Per-Albin Hansson lovat att bygga ett land för hela den svenska befolkningen, ett folkhem, som förutom social trygghet skulle baseras på en trygg bostadsstandard för alla. Det skulle komma att dröja några år innan folkhemstanken kom att realiseras, men kursen var utstakad och till sin hjälp kom socialdemokratin att få tidens radikala arkitekter. Samma år som Per-Albin Hansson hållit sitt Folkhemstal samlades tidens ledande arkitekter i Congrès Internationaux d’Architecture Moderne (CIAM), en sammanslutning som mer än någon annan kom att transformera arkitektens historiska roll. Med CIAM försköts arkitektens roll från fasadornamentering till social ingenjörskonst. Och den sociala ingenjörskonsten kom att byggas med den modernistiska arkitekturen som verktyg. Modernismen kom att manifestera ett brott inte bara med gamla konstnärliga ideal utan även med ett äldre och sämre samhälle.
Man skulle dock kunna argumentera för att varken politiken eller arkitekterna inom CIAM stod för det största bidraget till bostadsstandardens omdaning kring mitten av 1900-talet. Istället kom detta från tidens stora kooperativa föreningar. Konsumtionsföreningen, KF, med sitt 1930 startade arkitektkontor och rationella och standardiserade konsumbutiker blev en starkt pådrivande kraft för spridandet av funktionalismen och det rationella och hygieniska tänkandet inom byggandet. Med öppnandet av ”möbelkonsum” som marknadsförde vackra, enkla och funktionsdugliga möbler av kvalitet blev KF inte bara en aktör inom livsmedel och arkitektur utan även en aktör som bidrog till tidens smakfostran gällande inredning. Med utvecklingen av livsmedlens hel- och halvfabrikat kom KF också att bidra till kvinnans frigörelse från långkoken och driva på utvecklingen mot de små men praktiska sekundärköken. KFs ägande i Gustavsbergs porslinsfabrik kom även att påverka synen på sanitet och hygien i bostädernas planlösningar.
På bostadssidan fick HSB – Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening – som startades 1923, en stor betydelse för det sociala bostadsbyggandet i Sverige. Mellan 1931 och 1940 bildades inte mindre än 74 nya HSB föreningar och över 17000 moderna lägenheter uppfördes i HSBs regi. Med standardiserade lösningar och prefabricering genomförde HSB ett omfattande byggande under hela folkhemseran, ett byggande där HSB var först med att bygga bostäder som faktiskt behövdes och inte bara bostäder som efterfrågades. Det kanske låter märkligt, men här får man komma ihåg att de arbetarbostäder som efterfrågades på den här tiden var billiga sådana, inte lägenheter med hög standard. För vem kommer på något så befängt som att kräva badrum inomhus i en tid när standarden är torrdass på gården? HSB skulle dock skapa en helt ny standard för arbetarbostäder och var först med badrum, sopnedkast och tvättstugor. Från att ha byggt lägenheter om främst 1 rum och kök kom man under 30-talet att bygga lägenheter med små sekundärkök, matrum, sovrum och badrum, något som bättre passade arbetarfamiljen. 1939 introducerade HSB också en ny köksstandard med kyl och diskbänkshöjd på 90 centimeter. 1950 hade antalet HSB lägenheter stigit till 68.000, rinnande varmvatten introducerades i arbetarhemmen och Sven Wallander ändrade kökens färgsättning genom att introducera den revolutionerande vitemaljerade spisen. Revolutionerande i värld där nästan alla spisar ditintills varit svarta. Vitvaror som begrepp var fött.
1930-talets kök
Hösten 1929 öppnade HSB kvarteren Ljuset och Färjan i Stockholm som på grund av inflyttningsmånaden i oktober också fick benämningen ”oktoberhusen”. Oktoberhusen var utrustade med en ny form av kokvrå som kom att bli modellen för 1930-talets kompakta funkiskök. I strävan efter hygien ville man separera matplatsen från arbetsköket och undvika att köket användes som sovplats. Köket delades därför i två delar, ofta separerade med en glasvägg. På den ena sidan hittade man matbordet som genom att ha avskärmats från kökets arbetsdel inte lika lätt kunde tas i anspråk för matberedning, vilket också var det uttalade syftet med designen. På andra sidan väggen byggdes ett långsmalt arbetskök med arbetsyta och spis på ena sidan och skåp på den andra. Genom att göra utrymmena små blev de effektiva, men hindrade också att köket användes som sovplats.
Den här beskrivna kökslösningen kan möjligen från början komma från en idé presenterad i Thora Holms ”Den självförsörjandes egen kokbok”, utgiven 1926, där det refereras till en viss fru Almida Pettersson omgestaltat sin egen enrumslägenhet på detta sätt. Arkitekten Albin Stark tog senare samma år upp denna idé i artikeln Familjebostaden om ett rum och kök i hyreshuset i nummer 2 av Bygge och Blad, från vilken den kom att spridas till HSBs bostadsbyggande. Sekundärkök var det officiella namnet på de här små delade köken men designen kom snabbt att besättas med epitetet ”laboratoriekök” av de krafter som var mindre lockade av den kompakta funktionalismen än HSB.
Förutom planlösningen kom även kökens inredning att förändras under 1930-talet. Den rostfria diskbänken med två nedsänkta hoar gör nu sitt intåg liksom en speciell specerihylla för serietillverkade utdragbara skäppor med torrvaror. Diskbänken kompletterades med ett kylskåp, ofta ganska litet och inbyggt i ett högskåp. Emaljerade gasspisar installerades inte längre enbart i byggnader med centralvärme och den elektriska spisen börjar får större genomslag. Skåpsluckorna är överfalsade, det vill säga utanpåliggande, släta utan speglar för enkel rengöring och målas i kulörer som ljust grönt, grått och gult. Lådorna dras ut med hjälp av en lite kantig variant av skålhandtag och luckorna öppnas med låshake med knopp och slutbleck eller med tickabeslag. På väggen sattes ofta ett litet värmeskåp som kunde varmhålla maten till den som kom sent från arbetet. Viss prefabrikation av kök har funnits sedan 1920-talet, men det vanliga under 1930-talet är fortfarande att skåpsstommarna platsbyggs. De har dock blivit enklare och består ibland av en ganska simpel träram täckt med masonit. Det här är en lösning som kommer bli mycket vanlig under 1950-talet. Överskåp används i en ganska begränsad omfattning, men kallskafferiet är fortfarande standard och öppnas med lås och nyckel.
1940-talets kök
1940-talets kök exemplifieras bäst med det klassiska snedskåpet som gör sitt inträde nu, samt Findus frysta ärtor som lanseras 1945. Att Findus kan lansera en frusen produkt beror på att kylskåp med ett litet frysfack nu har blivit standard i nyproduktionen. Och det här är inte den enda förenklande åtgärden som görs i 40- och 50-talens kök. Hemmens forskningsinstitut som bildas 1944 är en statlig verksamhet som syftar till att utreda och underlätta hemarbetet. Man gör spaghettidiagram av husmoderns förflyttningar i köket för att avgöra vilka skåp som skall placeras var för att minimera rörelse och öka effektivitet. Man studerar effekten av olika diskmedel, gör tidsstudier av kökets arbetsmoment och undersöker ergonomin i kökets olika arbetspositioner. Ett direkt resultat av Hemmens forskningsinstituts arbeten är att diskbänkshöjden mot slutet av årtiondet börjar höjas till 90 centimeter. Och för den som undrat varför det sitter en skärbräda under kylskåpet i 40-talshusen, så kan jag berätta att det beror på att den inte är tänkt till bröd, utan som avlastningshylla när kylskåpets inventarier skall arrangeras om. Också det en uppfinning av Hemmets forskningsinstitut.
Under 40-talet blir laboratorieköken mindre populära och köksutrymmet utökas för att matbordet åter skall få plats i köket så att husmodern skall kunna hålla barnen under uppsikt medan hon lagar maten. Den minsta ytan för kök anses nu inte böra understiga 10 kvadratmeter och parallellkökets skåp skall inte sitta närmre varandra än att två personer skall kunna passera varandra vid arbete i köket.
Skåpsluckorna är liksom under 30-talet överfalsade och målas i bruten vit, beige, grått och gult. Även ljusblått förekommer. Lådorna öppnas med långa trälister och luckorna med hälp av tickabeslag. Över diskbänken hänger de snedskurna skåpen och ovan dessa sitter takskåp för förvaring av sällanartiklar. Under snedskåpet sitter nu alltid en specerihylla, den så kallade ”redahyllan”, med fack och skäppor för torrvaror. Nära till hands där de behövs. Två rader kakel med glacerade ytterkanter löper längs hela köksväggen.
1950-talets kök
Efter fyra års köksstudier lade Hemmens Forskningsinstitut 1948 fram ett förslag till svensk köksstandard som klubbades 1950. Standarden bestod av över- och underskåp samt högskåp, garderober och städskåp. Överskåpen har nu blivit raka igen och 40-talets snedskåp är mindre populära. Bänkhöjden har blivit 85 cm och diskbänkshöjden 90 cm på grund av de nedsänkta hoarna. Fram till mitten av 50-talet byggs köksstommarna framför allt av massivt trä men under sista halvan av årtiondet kommer de billiga men effektiva ramverken klädda med masonit att ta över de flesta kök. Det är under 50-talet som lägenhetsproduktionen verkligen går från att vara hantverksmässig till att bli industriell. Vi är nu mitt i de så kallade rekordåren och den ekonomiska tillväxten gör att köken kan tillåtas växa och bre ut sig. Köken är nu planerade i vinkel snarare än parallellt som under 30-talet. Kanske är det också den positiva tillväxten som gör att färgsättningen blir roligare. Pastellfärger i form av ljusgult, grönt, blått, grått och vitt målas på luckorna medan stommarna vanligtvis är vita. Mer påkostade köksluckor och lådfronter kunde faneras med teak eller mahogny. Stängningsbeslagen utgörs av tickabeslag eller beslag med en knapp och bygel, så kallade Trycko. Lådorna öppnas fortfarande gärna med långa trälister, liksom skjutluckorna på överskåpen. Både lådfronter och luckor är fortfarande släta och överfalsade.
Elspis med spiralformade plattor blir nu standard även om gasspisen fortfarande är ett populärt alternativ i städer med centralt gasnät. Diskbänken blir längre för att kunna härbärgera en arbetsyta mellan hoarna och spisen. Över diskbänken löper två rader hela kvadratiska kakel med rundad glaserad kant. Finns det en separat arbetsbänk bredvid diskbänken har den en plats som saknar underskåp. Det här är en sittarbetsplats med en utdragbar skiva för att få en ergonomiskt riktig arbetshöjd vid sittande arbete. I utrymmet som saknar underskåp står pallen för sittarbete när den inte används. Det är alltså ganska många nymodigheter i 50-talsköket, men vad som ännu inte har ändrat sig är det friskluftsventilerade skafferiet som fortfarande planeras in vid ytterväggen.
1960-talets kök
1960-talets kök liknar i stor utsträckning femtiotalets. Köksstandarden reviderades 1962, men det mesta förblev sig likt. Den kanske mest iögonfallande skillnaden är att tickabeslaget som varit med i över 20 år ersätts med bygelbeslaget Stil 55 (555/554) som lanseras på Helsingborgsutställningen H55 1955. Ja, och så åker det gamla kallskafferiet på tippen förstås. Istället ersätts det med en sval i kylskåpen som nu blir allt större. Kylskåpet är dock fortfarande som tidigare inte fullhögt utan sitter inbyggt i ett av högskåpen. Med frysen och kylskåpet blir det också färre matvaror man önskar förvara svalt. Istället förvarar man kallt eller jättekallt.
De flesta nya kök under 60-talet produceras inom det så kallade miljonprogrammet som drar igång 1965 med ambition att bygga en miljon bostäder under tio år för att avhjälpa bostadsbristen. Nu byggs inga platsbyggda kök längre. All inredning produceras på fabrik och sprutlackeras. Ytan blir glansig och målas vid decenniets början i varmt grått och mot slutet av decenniet i starka färgglada kulörer som blått, grönt och gult. Fanerade luckor i ädelträ är också fortfarande populärt. Luckor i plastlaminat börjar nu också förekomma. Bänkskivan är tillverkad i teak eller i Perstorps ”virrvarr”-mönster som blir mycket populärt efter lanseringen 1960.
Planeringen görs liksom under 50-talet gärna i vinkel om plats finns. Kakel löper längs hela längden av arbetsytan och består vid decenniets börja fortfarande av två rader kvadratiskt kakel. Mot slutet av decenniet har det dock blivit vanligt att kakla hela utrymmet upp till överskåpen. Kaklet är nu inte heller nödvändigtvis vitt utan kan innehålla både mönster och alternativa färger. Tårtpappersmönstret är till exempel ganska vanligt. Under större delen av decenniet går skåpen hela vägen upp till taket, men mot 70-talets början kommer den nya standarden ”kontinentalhöjden” vilket gör att skåpen kommer sluta cirka 40 centimeter från taket. En utmärkt plats för att placera det gamla kökets attiraljer, som vågar, krukor och kopparkärl, saker som inte längre behövs i konserven och helfabrikatets nya tidsålder.