Innertakets historia
Innertaket, eller i många fall kanske snarare frånvaron av det, har varit en central del av svensk byggnadskonst i över tusen år. Från medeltidens öppna bjälklag till dagens akustiska lösningar speglar innertakets utformning inte bara tidens funktionella krav och historiens tekniska utveckling, utan även de skilda tidsperiodernas kulturella och estetiska ideal. Innertakets sträcker sig med andra ord långt bortom det rent funktionella. Dess konstruktion och dekoration har genom historien återspeglat samhällets tekniska kunnande och konstnärliga strömningar liksom det avspeglat de ekonomiska förutsättningar byggnadens ägare levt under. Innertakets historia är i mångt och mycket en arkitekturhistoria i koncentrerad form. Kanske ser vi också lättare arkitekturhistoriens förändringar i innertaket än vad vi gör i till exempel våra väggar. Ursprungliga väggmålningar och dekorationer har oftare målats över eller bytts ut i takt med modets svängningar, medan taken många gånger antingen lämnats som de är eller så har ett nytt innertak byggts under det äldre. Väv har spänts över gamla målningar och nya paneler slagits på äldre kassetter, vilket har gjort att underliggande årsringar överlevt bakom yngre. Kanske har taken också oftare överlevt för att de helt enkelt inte befinner sig direkt i blickfånget. Eller så ha svårigheterna att rent praktiskt nå upp till taket med färg och hammare räddat dem.
Medeltiden – Romanik och Gotik
Så länge vi utgår från Sverige, är det knappt lönt att prata om innertak i allmänna termer före spridningen av skorstenen i allmogebebyggelsen kring slutet av 1600-talet. Under medeltiden var byggnadstekniken i bondebefolkningens bostäder mycket enkel. Böndernas stugor var vanligen små timrade ryggåsstugor utan takloft, klädda med torv eller falor. Något egentligt innertak saknades alltsomoftast och utgjordes inte sällan endast av yttertakets insida samt de rygg- och sidoåsar som taket vilade på. Stugorna var alltså öppna till nock trots att något sådant ännu inte blivit på mode. Eftersom skorstenen inte heller var på mode så steg röken från härden fritt upp till taknocken och försvann genom takspringor och rökhål. Man kan alltså tänka sig att inomhusmiljön i en normal bondstuga under medeltiden var tämligen rökig och mörk och takens yta fick endast färg av röken från eldstaden.
Inte heller den tidiga medeltidens kyrkor hade några särdeles fantastiska tak i vårt kontemporära tycke. De takvalv vi idag kan betrakta i våra sockenkyrkor är ett resultat av 1400-talets valvslagningsprocess. Före denna var 1000- och 1100-talens tidiga kyrktak inte sällan öppna upp i nock de med, för att under 12- och 1300-talen nästan alltid beläggas med ett enkelt brädtak. I bättre bemedlade socknar och på stormannagårdar kunde förstås mer definierade innertak uppföras. Gotiskt inspirerade treklövervalv kunde slås i träkyrkor som exempelvis gjorts i Södra Råda, eller så kunde de plana brädtaken målas som i Dädesjö gamla kyrka. Bjälkar kunde dekoreras och brädloft installeras. Takytorna i kyrkorna målades ofta med kalkfärg, en billig och lättillgänglig färg baserad på släckt kalk och vatten.
1500–1600-tal: Renässans och barock
Under 1500-talet, när renässansens ideal nådde Sverige, började innertaken i stormannagårdar och kyrkobyggnader få en ny roll som statussymbol. Renässansens arkitektur strävade efter arkitektonisk balans, symmetri och återhållsamhet och taket kom kanske att bli den viktigaste delen av rummet i den stilistiska gestaltningen. Kassettak, uppbyggda av regelbundna, fördjupade paneler, introducerades och blev ett vanligt inslag i påkostade interiörer. Dessa tak, ofta av ek eller furu, kunde dekoreras med målningar av heraldiska vapen, mytologiska scener eller ornamentala mönster. Under 1600-talet förekommer även vävspända tak i bättre bemedlade miljöer, framförallt i herrgårdsarkitekturen.
Färgningen av kassettaken utfördes ofta med limfärg, en färg som ger en annan lyster och underlättar finare detaljarbete än kalkfärg. I bättre bemedlade miljöer fick rika mättade limfärgskulörer i rött, blått och grönt samsas med bladguldsförgyllningar. I enklare miljöer fortsatte emellertid kalkfärg att användas för dekorationer av släta takytor. En annan variant för avfärgning var Illusionsmåleri i grisaille-teknik, så kallad gråmålning som gjordes direkt på puts eller vävspända tak. Grisaille är en teknik som är känd sedan 1300-talet men kom att bli populär i vägg och takarbeten under 1500-talet som ett sätt att imitera dyra stuckatur- och stenarbeten. Tekniken fortsatte att vara framträdande under hela 1600-talet i slott och herresäten. Med hjälp av grå nyanser i flera skikt skapades en illusion av tredimensionalitet. Med mina moderna ögon sett anser jag nog att grisaille-taken är betydligt mer imponerande än riktig stuck, men det är just en modern syn på saken, för vid övergångstiden mellan renässans och barock, kring mitten av 1600-talet, utfördes de allra mest påkostade taken i rikt utsirad stuckatur.
Men allt det här är förstås praktiker som endast existerade i frälse- och övreståndsbebyggelsen. Det är först mot slutet av 1600-talet som innertaket blir på tapeten bland allmogen så att säga, då man bland bättre bemedlade bönder och bergsmän börjar bygga hus med skorsten. Röken kunde därmed ledas direkt ut från eldstaden, vilket kom att bli revolutionerande för inomhusmiljön. Den betydligt renare inomhusluft som åstadkoms med skorstenen gjorde att det för första gången i bredare befolkningslager blev intressant att mer omfattande dekorera innemiljön. Det här innebar ett genombrott för inredningsmåleriet liksom för en ny typ av innertak i den bemedlade bondeklassen som bestod av panel i kombination med åsar eller bjälkar, som antingen målades vit eller dekorationsmålades. Dekorationsmålade bjälktak med täta bjälkar och parallella takbrädor infällda i stockarna förekom dock redan i övreståndsbebyggelsens enklare slottsrum och borgarresidens under 1500-talet. Men när det dekorerade bjälktaket blir på modet bland bönderna så har det förstås redan blivit hopplöst omodernt bland högadeln som vid mitten av 1600-talet börjat ersätta sina bjälktak med heltäckande paneltak, något som gav nya möjligheter att skapa stora målningar över hela taket inspirerade av den måleriska holländska renässansen.
1700-tal: Rokoko och nyklassicism
I mångt och mycket är rokokon som introduceras i Sverige vid mitten av 1700-talet endast en sen barockstil. Fasaderna förändras förvisso då rokokons arkitektur bygger på atektonik, vilket innebär att man söker dölja byggnadens konstruktionselement i fasaden, men överdådigheten finns där alltjämnt, särskilt i inredningarkitekturen. Men rokokon har ändå ett helt annat anslag än barocken. Rokokon reducerar kolonner och pilastrar till ett minimum och blir därmed en lättare och mer utarbetad variant av barocken samtidigt som de asymmetriska senbarocka dragen blir fullt utvecklade genom ett friare förhållningssätt till de antika stilidealen.
Rokokon sekulariserar även den barocka kristna bildkonsten och färgerna i både fasader och inredning lättar och ljusnar. I frälsebebyggelsens inredningen är guld och silver ofta på vita bakgrunder förhärskande. Accenter av pastelltoner i ljusblått, rosa och vitt användes gärna. Innertaket, liksom resten av interiören eftersträvade en känsla av ljus och lätthet, varför måleriet inte gjordes överlastat. Det är under rokokon som putsade innertak i städernas bättre bemedlade hushåll blir standard, ofta dekorerade med rik men lätt stuckatur av blommor, band och medaljonger. Dessa stucktak målades oftast med kalkfärg i ljusa, diskreta kulörer som vittt, ljusgrått eller blektblått för att framhäva dekorationerna.
När rokokon övergår i nyklassicism och gustaviansk stil kring 1770-talet blir väggarna viktigare än taken. Resultatet blir att taken gärna blev anspråkslösa och helt vita. Så förblev det även under empiren en bit in på 1800-talet. Takavsluten mot vägg utgjordes nu av en antikt inspirerad hålkälsövergång. I brädtraksrum utgjordes hålkälet istället gärna av en hålkälslist i trä, en list som i allmogebebyggelsen under 1700-talet oftast utgjordes av en enkel snedställd bräda som målades i samma kulör som övriga snickerier.
Bruket att pryda tak med dekormålat papper är känt sedan slutet av 1400-talet. Faktum är att många tidiga tapeter imiterar just ådring, intarsia och takkasetter. Före 1700-talet var tryckt papper dock något ganska exklusivt. Under slutet av 1700-talet började tryckta papperstapeter däremot att bli billigare på marknaden varför det i enklare stadshus och på landsbygden också kom att bli vanligare med tapetserade takbjälkar Eller så kunde man mellan synliga träbjälkar spänna tyg, papp eller papper, som sedan målades eller dekorerades. Här användes ofta limfärg eftersom den var billig, enkel att använda och lämplig för torra interiörer. Mjuka färgtoner i grönt, grått och blått var populära och eftersträvade en kontrollerad elegans även i små hus. Tak och taklist målades dock vanligen i vitt eller ljusgrått. Vävspända tak försågs ofta med dekorationsmåleri under 1700-talet, åtminstone i mer påkostade miljöer.
1800-tal: Industrialismen och nystilarnas århundrade
Under 1800-talet revolutionerade industrialiseringen byggnadsmetoderna. Fram till mitten av 1800-talet bestod innertaken i allmogemiljöerna vanligtvis av yttertakets insida eller undersidan av loftgolvets tiljor. Mot slutet av 1800-talet när både spik och förhydningspapp började framställas industriellt blev pappspända tak vanliga i alla sociala skikt. I städer och på landsbygden blev pappspända tak mycket vanliga. En duk av papp eller grov väv spändes över en underliggande trästomme och målades därefter med limfärg, som gav en jämn, matt yta i ljusa färgskalor såsom vitt, beige eller blekblått.
I hushåll med begränsade resurser användes tidningspapper som alternativ till finare papp. Gamla tidningar klistrades eller spikades upp i taket, och målades sedan över med limfärg för att skapa en enhetlig yta. Även om tidningstext kunde skymta genom färgskikten, var denna lösning en billig och kreativ metod att förbättra rummens ljus och hygieniska intryck. Och hade man inte råd med färg hände det att det bruna tidningspappret och det svarta trycket fick utgöra rummets ytskikt.
De flesta typer av innertak som panel-, väv- och pappspända tak var under 1800-talet vanligen strukna med limfärg. I något mer bemedlade miljöer dekorationsmålades papp- eller vävspända tak ofta med hjälp av schabloner. Från mitten av seklet blev också linoljefärg vanlig i särskilt utsatta utrymmen som kök och hallar. Oljefärgen var mer hållbar och möjliggjorde avtorkning, vilket var en viktig fördel i dessa praktiskt inriktade miljöer. Kring sekelskiftet 1900 och framförallt under 1920 talet försågs ofta kök, hallar och ibland även salar med innertak av linoljemålad pärlspont.
Under 1800-talets andra halva kommer schablon och ornamentikmåleri av tak som till stor del legat i träda sedan 1770-talet tillbaka på modet. Men nu är det inte längre pastelltoner i ljusblått, rosa och vitt som gäller utan en mångfald av murriga färger som brunt, beige, smutsgult, engelskt rött och mörkgrönt som målas på takrosetter och spänntak. Det är samma färgskala som vid tiden gärna ströks på flerfärgade trähusfasader. Nya spackelfärger gör att man kan skapa fullkomligt släta ytor och geometriskt perfekta linjer, något som ligger i linje med tidens inredningsmode. Att kunna avläsa handens arbete är inte åtråvärt i industrialismens era av fabriksperfektion.
1900-tal: Funktionalismens släta tak
Under 1900-talet, särskilt efter funktionalismens genombrott på 1930-talet, eftersträvades en slät och vit takyta i både bostäder och offentliga byggnader. Gipsskivor blev standardmaterialet för innertak och monterades med dold infästning och bredspackling för att skapa homogena ytor.
De flesta taken målades inledningsvis med limfärg, som fortsatt var standard för invändigt bruk fram till 1940- och 50-talen. Limfärgens fördel var dess lätthet att applicera och dess vackra, jämnt matta yta. Latexfärg utvecklades redan i början av nittonhundratalet men det är först i slutet av 1940-talet som latexfärgen får någon större spridning. I Sverige börjar latexfärg produceras av Beckers på licens 1951. Enkelheten i hantering, målningen, möjlighet till rengöring och det faktum att latexfärgen gick att spä med vatten öppnade dörren för modernismens ”gör det själv”-måleri. Ett par år senare, 1953 kom det första rena akrylfärgbindemedlet som var vattenspädbart och det är sådan färg vi fortfarande målar våra tak med. Vitt förstås, för någon annan takfärg har vi knappt använt sedan 1920-talet när vi började måla över 1800-talets murrigt målade takrosetter och bårder. Den här faiblaissen för vitt beror delvis på 1920-talets nyantika stilideal, men även på grund av att ett flertal nya vita pigment sätts på marknaden under årtiondet. Och förresten. Vitt är faktiskt inte helt allenarådande under den tidigmoderna eran. Takfärger som ljust blått, ljust grönt och andra ljusa kulörer existerar också. Synen på vad som var vackert flyttades förvisso från det sena 1800-talets dekormåleri till enfärgade ytor, men byggnadsmåleriet blev nu istället en del av den arkitektoniska formen. Måleriet som under 1800-talet gjorts utanpåliggande eller ”påklistrat” i ett i övrigt färdigt rum där dekorens utformning snarare berodde på rummets funktion än på dess form, blev nu en del av det unika rummets form. Men taken blev ändå – och har förblivit – oftast vita.
© Jesper Sundelöf, 2025
Vidare läsning
Åberg, Alf (1980) Svenska byggtraditioner. Stockholm.
Bedoire, Fredric (2001) Svensk arkitekturhistoria. Stockholm.
Wærn, Rasmus (2010) Svensk byggnadskultur: Från bondgård till miljonprogram. Stockholm.
Kieffer, Hilding (1978) Byggnadsteknik i äldre tid. Stockholm.