Köket del 3 – Parkett och etikett
Hur är det egentligen med byggnadsvårdsetiketten? Och får man bryta mot den? Känner man till reglerna vet man också när man kan bryta mot dem, sa en gång Kapten Wrangel som var min lärare i etikett vid Marinens Krigshögskola någon gång i mitten av nittiotalet. Det är faktiskt sant, det fanns lärare i etikett på krigshögskolorna på den tiden. Det kanske det fortfarande gör, vad vet jag. Det ingår väl i en lång tradition av missriktade svenska försvarsinvesteringar tillsammans med centralförsvaret, Karl den tolftes ryska fälttåg, minkjaktförbanden och insatsförsvaret kan jag tänka. Men kanske finns det ett uns av sanning i Kapten Wrangels devis. Kanske är det faktiskt så att om man vet hur man borde göra, så vet man också när man är ute i tassemarkerna och hur mycket och på vilket sätt man kan avvika från det accepterade utan att framstå som en idiot. Ändå är jag lite fundersam på om jag inte gjort något komplett galet: Jag har lagt stavparkett i köket. Frågor på det? Stavparkett i köket? Ja, det är sen gammalt! Ja, så skulle man ju i vilket fall vilja kunna svara, men det är det förstås inte. Inte det minsta gammalt. Historiskt riktigare hade väl varit att lägga in ett linoleumgolv eller möjligen ett stengolv, eftersom det är ett sådant hus vi har. Sten var det faktiskt tänkt att det skulle ha blivit, men det kändes för kallt och när jag kikade på vattenburen golvvärme så insåg jag att bygghöjden blev för hög och skulle påverka trösklar och dörrar och där gick gränsen. Man plockar inte bort originaldörrar för att lägga in golvvärme. Och elslingor kommer inte på fråga. Det har med klimatet att göra och det är verkligen sen gammalt! Linoleum då? Jo både historiskt och tekniskt möjligt, men jag vill inte ha en kavalkad av olika golvbeläggningar i huset och eftersom det blir sten i hall och badrum och det redan ligger parkett i salongerna så var det mellan sten och parkett som valet stod. Därför har nu parketten fått spilla över in i köket. Det är en anakronism, men eftersom jag vet om det så är det kanske OK att bryta mot den regeln. Eller?
Stavparkett i fiskbensmönster är en typ av golv som blev omåttligt poulärt just under 1920-talet, så det gör sig bra på Saltarvet. Det är just bara det att parkett aldrig tidigare i historien har legat i kök. I andra typer av rum har massiva parkettgolv förekommit sedan 1500-talet, framförallt i högreståndsmiljöer.
Historiska parkettgolv finns i två huvudtyper, rutparkett och stavparkett. Rutparketten är den äldsta formen, medan stavparketten utvecklades under 1800-talet. Rutparkett lades som det låter i stora rutor inom vilka olika typer av träslag ofta användes för att skapa färgskiftningar och mönster. Golvbrädorna är betydligt större i förhållande till hur vi tänker oss parkett idag. Ofta en meter eller mer. Tidigt spikades parketten ovanifrån och lämnades med synliga spikskallar. Först under 1700-talet började skråspikning att användas.
Efter att ha haft en lågkonjunktur under mitten av 1800-talet då man gärna försökte dölja parketten med mattor blev parkettgolven populära igen under 1800-talets andra hälft, framför allt i borgerskapets salonger. I och med industrialismens och sågverkens genombrott kunde parkettgolv prefabriceras på snickerifabriker och levereras i färdiga rutor med exempelvis stjärnor och geometriska mönster ibland med inslag av intarsia. Det är även under slutet av 1800-talet som stavparketten, den s k kortstaven introduceras. Korta massiva ekstavar med tapp, fjäder och not börjar läggas i fiskbensmönster. Maskintillverkningen av stav gör att priset på parkett sjunker och öppnar dörren även in i medelklassens bostäder och blir golvet framför andra under 1920-talet.
De första parkettgolven skurades precis som alla andra trägolv förr i tiden med vatten och eventuellt såpa när det fanns till hands, men mot slutet av 1800-talet blev bonvaxade golv moderna. Bonvax gjorde att golven kunde poleras blanka. Bonvax stryks som annat wax med, trasa eller levang och poleras blankt efter att det torkat. Fördelen med wax är att det ger ett traditionellt utseende, golvytan blir len och lättstädad, men wax är fortfarande känsligt för vatten och vid spill måste man polera om. I kök är det inte att rekommendera.
Vid sekelskiftet började man istället för bonwax använda fernissa bestående av kokt linolja, harts och lösningsmedel. Fernissa ger ett tåligt högblankt golv, men för att bevara lystern behövs underhåll med nytt lager fernissa ungefär vart annat år. Men det beror ju förstås också på hur hårt slitaget är. I en gammal sjökaptensvilla på Kullaberg ligger fortfarande fina golv som vi förnissade för flera år sedan, men då används den förstås bara sommarvis av en äldre dam med mycket mjuka fötter.
Vårt köksgolv kommer att behandlas med pigmenterad olja. Jag är ute efter en något mattare ton i golvet än vad ny ek och fernissa ger. Oljan impregnerar något samtidigt som det bevarar träets naturliga struktur till skillnad från fernissa och lack. Jag hoppas att det blir tillräckligt vattenbeständigt Frågan är nu: när jag vet hur det egentligen gjordes på 1920-talet, är parkett i köket ett förlåtligt brott mot byggnadsvårdsetiketten? Ja kanske, skulle nog Kapten Wrangel säga. Men egentligen är det väl en fråga som är omöjlig att svara på för byggnadsvårdsetikett är inte middagsetikett. Feedbacken på en ljudlig rap vid middagsbordet är direkt. Svaret på frågan om moderna lösningar fungerar i gamla hus är något vi eventuellt inte vet förrän om hundra år.