Det europeiska byggnadsvårdsåret 1975
År 1975 utropades till det Europeiska byggnadsvårdsåret, eller European Architectural Heritage Year (EAHY 1975), som det döptes till på engelska av Europarådet. Detta initiativ blev ett av de mest betydelsefulla stegen i modern tid för att lyfta fram vikten av att bevara vårt bebyggda kulturarv. Med temat ”A Future for Our Past” (En framtid för vårt förflutna) syftade året till att öka medvetenheten om värdet av historiska byggnader och miljöer, vilket kom att inspirera både till politiska beslut och en ökad folkrörelseaktivitet i många länder. I år har det gått 50 år sedan byggnadsvårdsåret 1975 varför det kan vara på sin plats att titta tillbaka och se vad vi lärt oss.
Rekordår och citysaneringar
Efter andra världskriget genomgick större delen av Europa en period av kraftig byggnation då de städer som lagts i ruiner av kriget skulle återuppbyggas. Underblåst av den amerikanska Marshallhjälpen kom många av Västeuropas ekonomier att återhämta sig förvånansvärt snabbt och återuppbyggnaden skedde, med några markanta undantag, oftare med fokus på modernisering snarare än rekonstruktion av de byggnader som gått förlorade.
De ekonomiska rekordåren under 50- och 60-talen innebar även en modernisering av städer som inte grusats av krig. Boendestandarden hade fram till kriget i de flesta länder, inklusive Sverige, varit skrämmande låg och när ekonomin efter kriget började tillåta en upprustning rensades de gamla stadskärnornas 1800-talsbebyggelse ut och hus tog deras plats. Boendestandarden ökade, men till priset av förlusten av många av de äldre historiska miljöer som klarat sig undan kriget. Under 1960- och 70-talen accelererade både urbaniseringen och den äldre bebyggelsen i många städer fick ge vika för nya bostadsområden, kontorskomplex, tunnelbanor och motorvägar.
I Sverige revs mer än 40% av det allra äldsta bostadsbeståndet mellan 1960 och 1970. Man uppskattar att mellan 30- och 40 000 hus från 1800-talet revs mellan 1960 och 1975, över 100 000 lägenheter byggda före sekelskiftet 1900. I samband med citysaneringen i Stockholm revs mer än hälften av nedre Norrmalms befintliga bebyggelse. I städer som Västerås, Uppsala, Linköping och Jönköping revs cirka 60% av bostadsbeståndet. I Köping, Fagersta, och Norrköping revs 70% och i Katrineholm och Hagfors hisnande 80%.
Man bör förstå 50-, 60- och 70-talens rivningar av historiska miljöer i ljuset av en tidigare mycket låg bostadsstandard. 1860-talets missväxtår och det sena 1800-talets industrialisering hade skapat en snabb urbanisering och bostäderna vid mitten av 1900-talet lämnade mycket övrigt att önska för en socialdemokrati som inte snabbt nog kunde bygga bort ett samhälle präglat av fattigdom, svält och oligarki. Kök, värme, sanitära utrymmen liksom avlopp och dränering saknades inte sällan i 1800-talets bostadskvarter. Till följd av den låga standarden kom sjukdomar och epidemier inte sällan att härja i de trånga gårdshusen dit solen inte nådde ned. Att åtgärda bostadsnöden som den beskrevs i den bostadssociala utredningen 1933, i Makarna Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” 1934 och Lubbe Nordströms reportagebok ”Lort-Sverige” 1938, kom att bli en av folkhemmets första och allra högsta prioriteter.
Men rekordårens rivningshysteri måste också ses ur 1900-talets generella framstegsoptimism där ”det moderna” fick ett värde i sig på bekostnad av ”det gamla” som man lättvindigt kunde fara oaktsamt fram med. Denna oaktsamhet förstärktes av att man under större delen av 1900-talet i allt väsentligt delade samma historiesyn man haft under 1800-talet. Det var en historiesyn som drivit Arthur Hazelius och hans gelikar i skapandet av Nordiska Muséet, Skansen och landets övriga nationalromantiska insamlingsprojekt, en historiesyn byggd på artefakter och typologisering. I allt väsentligt var det ett undanstuvande av historia, byggnader och föremål in på museum. Kanske var det här ett projekt som behöves vid den tiden, men med en sådan syn på det typiska, där historien kan avspeglas i frusna museimiljöer, är det heller inget problem att riva stora kulturmiljöer så länge typexempel finns bevarade på museum för framtida referens.
Vid mitten av 1970-talet hade dock allt fler medborgare, arkitekter och politiker fått upp ögonen för den hårdhänta hanteringen av de europeiska stadskärnorna, vilket kom Europarådet att lansera 1975 som ett särskilt år för byggnadsvården. Byggnadsvårdsåret 1975 syftade till att adressera den oro som existerade över rivningarna och betona att det byggda kulturarvet inte bara var en fråga om historia, utan även var en viktig resurs för framtiden. Man ville främja förståelsen för kulturarvets betydelse, stärka det internationella samarbetet och stimulera till konkreta åtgärder för bevarande.
Amsterdamdeklarationen, som antogs av Amsterdamkongressen i oktober 1975, en av byggnadsvårdsårets huvudnummer, slog fast att ”architectural conservation, must be considered, not as a marginal issue, but as a major objective of town and country planning.” Amsterdamdeklarationen som i första hand vände sig till medlemsländernas statliga, regionala och kommunala organ uppmanade medlemsländerna att kartlägga sina historiska byggnader och miljöer samt att införa eller stärka lagstiftning för att skydda dessa. Vidare förespråkades stödformer och förändring av byggregler så att bevarande och upprustning fick likartade villkor som nybyggnad. Viktigast av allt och vad som kom att markera ett brott med en äldre historiesyn var budskapet att historiska byggnader inte endast skall ses som museiföremål. Istället betonades vikten av att integrera dem i det moderna samhället genom varsam återanvändning och anpassning till nya funktioner.
I Sverige kom byggnadsvårdsåret att leda till inventeringar av viss äldre bebyggelse, nationella seminarier och aktiviteter kring projekten Falu trästad, Hansestaden Visby, och Engelsbergs bruk. Mest notabelt är kanske ändå det beslut som fattade vid årets avslutande seminarie i riksdagshuset, vilket innebar att man i Sverige, liksom tidigare gjorts i Norge och Danmark, skulle bilda en nationell byggnadsvårdsförening. Svenska föreningen för byggnadsvård som Svenska byggnadsvårdsföreningen hette under sina första år konstituerades i maj 1977 som ett direkt resultat av byggnadsvårdsåret 1975.
Ett arv att förvalta
Det europeiska byggnadsvårdsåret 1975 kom att lämna en bestående påverkan på hur Sverige och Europas kulturarv behandlades under de följande decennierna. Året blev en katalysator för en mer medveten hantering av Europas kulturarv och visade att bevarande inte är en lyx, utan en nödvändighet för att skapa hållbara och levande samhällen. Många länder, inklusive Sverige, kom som ett resultat av debatten att införa skarpare lagstiftning för att skydda byggnader och kulturmiljöer. Byggnadsvården kom också att bli ett bredare samtalsämne och kom att inspirera fler att engagera sig i bevarande. Temat för byggnadsvårdsåret, ”A Future for Our Past”, lever vidare som en påminnelse om att historiska byggnader inte bara är en del av det förflutna – de är en del av vår framtid. De ger våra städer och landskap identitet, skapar kontinuitet mellan generationer och fungerar som en källa till kunskap och inspiration.
Byggnadsvårdsåret 1975 har bidraget till att förändra vår historiesyn och skapa en modernare form av kulturmiljövård där bevarandevärdena blivit tydligare. Vi har ändrat vår bild av vad som skall bevaras och kanske framför allt hur det skall bevaras. Istället för att huvudfokus ligger på det typiska och det ursprungliga, har även förändring över tid, dvs ombyggnationer, historisk patina och berättelsen kommit allt mer i fokus. Förhoppningsvis har vi lärt oss att byggnader alltid har förändrats och att bebyggelsehistorien inte är statisk. Det bevarande som byggnadsvårdsåret 1975 och Amsterdamdeklarationen lyfte fram syftar till att göra kulturmiljön tillgänglig genom integration av den äldre bebyggelsen i en växande stadsmiljö istället för att låsa in byggnader och föremål på museum.
Resultatet av citysaneringarnas rivningar och modernt uniforma prägel skapade en motreaktion där värden som autencitet och ursprung åter kom att lyftas fram. Vikten av bevarande, som varit hög under nationalromantiken men minskat under folkhemsbygget, kom nu att öka igen, medan synen på vad som bör bevaras gick från nationalromantiken och folkhemserans standardiserade typexempel till en integrerad historia om förändring. Byggnadsvårdsåret 1975 var den brytpunkt där fokus kom att skiftas från materiella till immateriella värden, från sak och typ till berättelsen.
Det är i vilket fall ungefär så vi här vi brukar ser på Byggnadsvårdsåret 1975 i backspegeln. Frågan är dock i vilken utsträckning den här bilden verkligen stämmer. Nog för att intresset att bevara vår äldsta bebyggelse kom att bli bättre, har vi fortfarande en lång väg att gå. Fortfarande river vi historiska byggnader för att vi tror det är billigare att bygga nytt än att förändra. Och hur hanterar vi byggnadsvårdare själva egentligen den bebyggelse som ännu inte hunnit bli riktigt gammal? Vad gör vi med våra Treetex-skivor och eternittak? Ur ett kulturmiljöperspektiv synes det som om de senaste 70 årens bebyggelse ännu inte alls kvalificerats som historia ännu, utan fortfarande kan behandlas som skräp. Och kanske är det inte så märkligt. Industrialismen och framtidsoptimismens bebyggelse är problematisk för byggnadsvården eftersom kulturmiljövården till stor del vuxit fram i opposition mot denna.
Men vi inom byggnadsvården måste också ta till oss modernismen, brutalismen, postmodernismen och dekonstruktivismen oavsett vad vi tycker om dem som stilar. Det finns nämligen något farligt i att inte se historien i sitt fulla flöde och endast ge det förmodernistiska ett värde. Historien homogeniseras, läggs till rätta och fryses i typologiska standardformer som egentligen inte är representativa. Det gamla blir kulisser till bilden av oss själva som byggnadsvårdare. Vi riskerar då att gå i samma fälla som tidigare generationer. Det ålderstigna exotiseras och ställs i opposition mot det nya. Men vem har egentligen gett oss tolkningsföreträde? Vilka är vi att välja vad som är värt att bevara och inte? Som Amsterdamdeklarationen slår fast, så utgör faktiskt dagens byggnader morgondagens kulturarv. Och om inte byggnadsvården står upp för Treetex-skivorna, eternittaken, 80-talsköken, brutalismens betong och heltäckningsmattorna, vem ska då göra det?
Byggnadsvårdsåret 1975 var lika mycket en milstolpe i svensk byggnadsvårdshistoria som det var en körriktningsvisare. Det markerade en punkt i tiden som gav avstamp för en ny kulturmiljövård och där intresset för att bevara det byggda kulturarvet blev både bredare och mer institutionaliserat. Vad byggnadsvårdsåret däremot inte markerade var en slutpunkt som avgjorde gränsen mellan ursprung och förändring, mellan bevaring och återställning eller mellan materiellt och immateriellt. Byggnadsvårdens svåra fråga om var denna gräns går kommer vi sannolikt få fortsätta brottas med även under de kommande 50 åren.
© Jesper Sundelöf, 2025