Hur gammal fönsterluckan är, är det väl egentligen ingen som vet. Man kan dock utgå från att den är äldre än det glasade fönstret. Under såväl medeltiden som den tidigmoderna tiden var fönsterluckor fortfarande vanligare än glasade fönster. Trots att de en gång var en självklar del av många byggnader har de med tiden ofta försvunnit. Antingen har de gått sönder utan att ersättas, eller så har teknikutveckling och växlande ideal gjort att de har tagits bort och hamnat på soptippen. Än i dag går det dock ofta att hitta spår efter dem på äldre hus i form av gångjärnstappar och uppställningsbeslag som vittnar om att byggnaden en gång varit försedd med fönsterluckor. Ibland kan man till och med se nyansskillnader i fasadfärgen där öppna luckor har skyddat puts eller panel från solblekning.
Att fönsterluckorna blivit färre är synd för fönsterluckan har en alldeles utmärkt funktion som klimatkontrollsystem. Med hjälp av fönsterluckor kan värme hållas ute under dygnet och årets varma perioder och inne under natten och vintern. Dessutom skyddar luckorna fönstrets bågar från väder och vind samt tapeter och textilier från att blekas av solens ljus. En inte helt irrelevant faktor är dessutom att fönsterluckan kan hjälpa till att skydda byggnaden från ovälkommet besök, varför de är ypperliga i säsongsboenden och byggnader som inte används dagligen.
Fönsterluckor finns både i utvändiga och invändiga varianter, så kallade nattluckor eller innanluckor, och kan antingen hänga på gångjärn eller vara lösa. Från medeltiden fram till och med 1800-talet genomgick fönsterluckan en transformation från att ha varit en nödvändighet för att kunna täcka ljusöppningar i vägg i fattigare miljöer där glasfönster var alltför dyrt, till att bli en snickeridetalj som främst användes i de bättre bemedlade ståndens bebyggelse. I den fattigare svenska bebyggelsen har fönsterluckan främst överlevt i säsongsbebyggelsen, som exempelvis på våra fäbodar, samt på förråd och uthus.
De medeltida fönsterluckorna var ofta skjutluckor som användes för att täcka de små och få glaslösa ljusöppningar som fanns, men även lösa luckor och pluggar har troligen använts.[1] Utvändiga luckor monterade på gångjärn verkar dock höra samman med att väggfönster tas upp i trähusbebyggelsen under tidigmodern tid. Då blyspröjsade fönster var vanliga, användes utvändiga fönsterluckor på gångjärn som ett sätt att skydda de ömtåliga glaskonstruktionerna för väder. I takt med fönstrets tekniska utveckling under 1700-talet och övergången till träspröjs, minskar behovet av fönsterluckan som ett sätt att skydda fönstret från vädrets våld. Kvarstod gjorde dock behovet av att kontrollera inomhusklimatet på ett effektivt sätt samt risken för intrång, varför den invändiga fönsterluckan istället kom att bli vanlig i övreståndsbebyggelsen under 1700-talet. Redan i övergången mellan 17- och 1800-tal kommer dock det allmänna bruket att använda fönsterluckor att upphöra.[2]
Den allra enklaste fönsterluckan är tillverkad av stående brädor och enkla tvärslåar och det är framförallt sådana luckor som varit vanliga i allmogebebyggelsen. Luckor i övreståndsbebyggelsen har däremot varit utformade med speglar, ribbpaneler, pärlor, fasningar eller geometriska mönster. En vanlig modell på 1700-talens fönsterlucka i måttligt påkostade byggnader är luckan med en enkel utvändig stående brädpanel som på insidan är belagd med en profilerad och diagonalställd panel. Insidan av luckan är vanligen falsad på så sätt att luckan stängs över delar av fodren men ändå sluter tätt mot fönsterbågarna. Inte sällan kunde luckorna vara försedda med hål för mindre ljusinsläpp när luckan var stängd.[3] Infästningen av luckorna gjordes med bandgångjärn som vilade på stubbhakar vilka slogs genom fodret in i väggen.
De invändiga nattluckorna tillverkades under 17- och 1800-talen ofta som vikpaneler som i öppet läge maskerades som fönstersmygpanel genom att luckorna fälldes in i urtag eller grunda lådor i fönstersmygen. Luckornas beslag tillverkades i smidesjärn, stål eller mässing, men även gjutgods förekommer. Gångjärnen är utförda som raka bladgångjärn eller i L-form likt franska gångjärn. För att förhindra intrång förstärktes konstruktionen emellanåt med invändiga bommar, varför rester av sådana infästningar kan finnas i fönstersmygens sidor.
Även om det mer utbredda användandet av utvändiga fönsterluckor avtar under 1800-talet så förekommer luckor sporadiskt under hela seklet. Fönsterluckan får däremot ett nytt uppsving i den nationalromantiska arkitekturen under 1910-talet. Denna tids luckor har dock sällan någon praktisk betydelse utan är främst ett arkitektoniskt stilgrepp. Nationalromantikens fönsterluckor målades gärna gröna eller vita och dekorerades med hjärtan eller geometriska figurer.[4]
1910-talets Intresse för fönsterluckan blir dock kortlivad och elementet försvinner snabbt ut ur arkitekturen under 20-talet och vi får vänta ända till slutet av 1970-talet innan fönsterluckan blir i ropet igen. Denna gång har funktionen helt ställts i bakgrunden och fönsterluckorna tillverkas nu inte sällan som i fasaden fast monterade jalusiförsedda ramar. Den här typen av jalusiluckor kommer kvarstå i delar av villamodet under hela 1980-talet. Färgsättningen kommer dock gå från 70-talets bruna och svarta nyanser till det sena 80-talets vita.[5]
© Jesper Sundelöf, 2026
Noter
[1] Antell – Lisiński (2003) s. 7; Qviström (2019) s. 55.
[2] Qviström (2019) s. 55, 79.
[3] Jarnerup Nilsson (2011), 41 f.
[4] Björk – Nordling – Reppen (2015), s. 52–53.
[5] Björk – Nordling – Reppen (2015), s. 148.
Källförteckning
Antell, Olof – Lisinski, Jan (2003) Fönster – Historik och råd vid renovering. Stockholm.
Björk, Cecilia – Nordling, Lars – Reppen, Laila (2015) Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010. Mölndal.
Jarnerup Nilsson, Liselotte (2011) Fönster & dörrar på äldre hus. Grafiche Flamina.
Qviström, Linda (2019) Rum utan utsikt – Fönster och ljus i medeltida byggnader. Stockholm.
Lämna ett svar