Fönstrets arkitekturhistoria 1500-1970
I den här artikeln om fönsterarkitekturens utveckling i Sverige under fem hundra år, tar vi avstamp i 1500-talet. Fönster finns förstås tidigare, men det mesta av den tidiga fönsterglasproduktionen går till kyrkobyggnation och det är först på 1500-talet det blir intressant att prata om en profan fönsterarkitektur i Sverige. Hur lång fönstrets historia egentligen är, beror helt och hållet på hur vi definierar begreppet fönster. Är fönster något som med nödvändighet måste vara beklätt med glas? Ja, då blir historien betydligt kortare eftersom vi får räkna bort de tusentals år då fönstret utgjordes av en glaslös rököppning i taket eller ett glaslöst ljusinsläpp endast täckt med tunnskrapad hud eller fönsterluckor, vilket sakta vandrat från taket ned på väggen i samband med att husen började byggas med takstolsloft. Man bör också nogsamt påpeka att glas länge var ett rent övreståndsprivilegium och ingenting man fann bland vanliga bondstugor. Det skulle komma senare. Mycket senare. I de fattigaste samhällskikten är glasfönster något som kommer först med 1800-talet. I den här artikeln kommer vi att utgå från fönster med glas och fokusera på fönsterbågens arkitektur i övreståndsmiljöer och bättre bemedlade allmogegårdar, det vill säga, den bebyggelse som fortfarande finns bevarad. Vill du veta mer om utvecklingen inom glastillverkning, läs då gärna artikeln Fönsterglasets historia.
Renässansen ca 1500-1650
På 1500-talet befinner vi oss i det som kallas renässansen. Det är Gustav Vasa och hans söner som regerar Sverige och fönstren består av små runda månglasskivor, så kallade butzenscheiben. De runda glasskivorna är fästa i mjuka blyspröjs vilka har begränsad bärighet varför fönstren behöver stadgas med stormjärn. Stenarkitekturen arbetar med romerskt inspirerade rundbågar och på sina håll fortfarande gotiska spetsbågar och treklövervalv. I träarkitekturen blir fönstren dock oftast enkelt fyrkantiga. Fönstren delas då vanligen in i fyra lika stora luft. Glasarkitekturen är påverkad av kyrkoarkitekturen och den byggherre som har råd sätter gärna sin vapensköld i färgat glas i något av sina fönster. Någonting som helt liknar kyrkoglasarkitekturen finns dock inte i den profana fönsterarkitekturen. Allra vanligast var att fönsterglaset endast bestod av enkelt gröntonade månglasskivor.
Barocken ca 1650 – 1700
I mitten av 1600-talet går vi in den period som kallas barocken. Under den här tiden regeras Sverige av tre generationer Karl av ätten Pfalz. Det är Karl X, Karl XI och Karl XII. Fönsterglasen har nu blivit något större och fyrkantiga, men är fortfarande dyra, varför glasgönster på andra byggnader än palats är mycket små. Den profana fönsterarkitekturen har lämnat det mesta av den kyrkliga påverkan och fönster har blivit en bruksvara. Målat glas är nu också hopplöst omodernt även i den kyrkliga världen där reformationens kyrkobesökare anses behöva läsljus. Glasen är fortfarande fästa med blyspröjs och stormjärn i fyrdelade fönsterkarmar med lika stora luft.
Senbarock 1700 – 1750
Under 1700-talet blir glas billigare och teknikutvecklingen gör att man kan blåsa större glas. 1727 införs ett importförbud av fönsterglas med avsikt att stötta den inhemska glasproduktionen. Fönsterglasproduktionen kommer därmed att öka kraftigt under de följande decennierna, då nya glashyttor uppstår runt om i landet. Utvecklingen mattas av något i samband med att skatt införs på fönster 1743, men den här lyxskatten kommer dock att avskaffas 1809 till förmån för folkhälsa, ljus och luftiga bostäder.
Trots att glasformaten blir större under det tidiga 1700-talet är rutstorleken fortfarande inte större än ca 20 x 28 cm. Vanligen är glasen dessutom betydligt mindre. Men för att kunna stadga de, jämfört med 1600-talet, förhållandevis större glasen, övergår man nu till träspröjsar. De första träfönstren imiterar blyspröjsfönstren, med små rutor och så kallad spårfalsspröjs. Spårfalsspröjs är liksom blyspröjsen konstruerade i en H profil, där glasrutorna skjuts in i H:ets två öppna sidor, varefter fönstret knackas ihop. När fönstret väl är ihopmonterat går glasen inte att ta ur utan att demontera hela fönstret. Kitt var fortfarande ovanligt och man kan tänka sig att både ett och annat glas skallrade i bågarna.
De kraftiga träspröjsarna och de relativt små rutorna gör att barockens fönster ger ett slutet och tungt intryck, vilket reflekterar hela den barocka arkitekturen som är just sluten, tung och bombastisk. Barocken är en maktens arkitektur och gör medvetet åtskillnad mellan vi och de och ute och inne.
Att hitta originalfönster från 1700-talet är ovanligt, men gör man det så upptäcker man att spröjsarna nästan alltid är halvrunda spröjsar med tärningsformade spröjskors. Är fönstret öppningsbart så är hörnjärn och malja för stubbhake smidda i ett stycke. Stubbhaken är den gångjärnstapp som slogs in i karmen och som bar bågen på hörnjärnet. De hakar som sitter i karmens insida och är avsedda för hasp och stormhaspar kallas för stjärthakar.
Fönsterjärnen spikades rakt igenom bågen och nitades på baksidan. Vanligare var dock att fönstret inte var öppningsbart utan fastspikade med hästskosöm. Det är först i mitten av 1700-talet som öppningsbara fönster blir vanliga. I allmogegårdarna är spikning vanligt under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Valet att spika med hästskosöm är rationellt eftersom den avsmalnande formen gör att spiken kan dras ur utan att göra åverkan på karm och båge. 1700-talets fönsterjärn är ofta dekorerade med puntsade bulor, fågelnäbbar eller andra dekorationer. Från 1729 har vi de första kända glasade innerbågarna vilka byggs för det Stenbockska palatset i Stockholm.
Rokoko 1750 – 1775
Vid mitten av 1700-talet kommer rokokon till Sverige. Det är en betydligt lättare arkitektur vars uttryck inte gör samma distinktion mellan inne och ute som barocken. Det här är den så kallade frihetstiden i Sverige och kungen heter Adolf Fredrik, även om han mest var kung på papperet, för så mycket att säga till om hade han inte. Det här är istället aristokratins storhetstid i Sverige vilket avspeglar sig i även i arkitekturen. Om barocken är en maktens arkitektur så är Rokokon aristokratins och det lättsamma livets arkitektur. En arkitektur för skratt som Carl Gustaf Tessin lär ha sagt.
1700-talets fönsterarkitektur drivs i mycket framåt av teknikutvecklingen på glasområdet och vid mitten av 1700-talet tillåter tekniken större glas än vid 1700-talets början, vilket gör att de småspröjsade barockfönstren plötsligt blir hopplöst omoderna. Glasrutor produceras nu i storlekar upp till ca 45 x 60 cm. De stående mittspröjsen slopas nu helt till förmån för endast liggande spröjs. Tvärposten flyttas uppåt och bereder liksom plats för det sexdelade gustavianska fönstret som kommer i slutet av 1700-talet. Det är under denna tid som den öppna kittade falsen blir allt vanligare och spårfalsspröjsen ovanligare.
Nyklassicism 1775 – 1810
I slutet av 1700-talet kommer rokokon som stil att få ge plats för nyklassicismen. Den sirliga rokokon börjar anses alltför ustvävande och feminin och i spåren av upptäckten av Pompeji och Herkulaneum vid mitten av 1700-talet blir arkitekturen återigen mer klassisk, strikt och stram. Dessutom börjar det osmanska väldet svikta och för första gången på flera hundra år blir grekiska lämningar kring medelhavet möjliga att besöka, vilket kommer få en enorm påverkan på arkitekturmodet.
Den tidiga nyklassicismen i Sverige brukar kallas för gustaviansk stil och det sexdelade fönster som nu blir populärt kallar vi för det gustavianska fönstret. Ibland förekommer även benämningen empir-fönster, vilket inte är märkligt eftersom det är under den senare delen av den nyklassicistiska eran, vilken kallas just för empir, som det sexdelade fönstret får sin stora spridning. Rokoko-fönstrets tvärpost försvinner nu och istället delas varje luft av två tunna liggande spröjs samtidigt som mittposterna blir stramare i enlighet med de antika idealen. Ju närmare sekelskiftet vi kommer desto större blir glasen och desto stramare blir profilerna. Det sexdelade fönstret kommer med tiden bli det allra vanligaste svenska fönstret.
Trävaruindustrin 1810 – 1880
Om 1700-talets fönsterarkitektur drevs av utvecklingen på glasområdet, drivs 1800-talets utveckling av trävaruindustrin. Före 1850 så händer inte så mycket på fönstersidan under 1800-talet. Det sexdelade fönstret fortsätter att vara populärt och blir det vanligaste fönstret i övreståndsmiljöer, medan en småspröjsad variant finns kvar i fattigare miljöer. Beslagen är fortfarande handsmidda men en utveckling mot fattigare och mindre rikt dekorerade former kan skönjas. Under 1810-talet går man in i den stilepok som kallas empir, kejsarstil eller Karl-Johan-stil. Stilinfluenserna hämtas nu från romersk kejsartid snarare än den klassiska hellenismen, vilket framförallt märks på stramare fönsteromfattningar och kornischer.
Vid mitten av 1800-talet har industrialiseringen dock förändrat förutsättningarna för fönsterproduktionen i Sverige och 1850 är ett sådant där magiskt årtal vi ofta använder för att definiera brytningen i produktionsteknik. Före 1850 är det handgjort, efter 1850 är det maskintillverkat. Men industriutvecklingen går olika fort i olika sektorer och på olika platser så det här är naturligtvis en glidande skala under hela 1800-talet och 1850 får mer ses som ett generellt riktvärde än ett fast årtal. Industrialiseringens påverkan på våra fönster blir dock tydliga under 1800-talets andra halva.
Industrialismen i trävaruindustrin börjar med en förändring i järnhanteringen. Nya järnframställningsmetoder gör att många små hyttor utkonkurreras. Kvar finns dock skogen och hyttornas sågar ställer nu om till hyvlerier. Maskinerna öppnar möjligheten för att kostnadseffektivt tillverka nya former av snickerier. Det här sammanfaller med att Schweizerstilen med sina lövsågerier och snickargädje blir populär i Sverige. För första gången skall trähus nu se ut som trähus och inte försöka framstå som stenhus. Förändringarna i stilinfluenser och i produktionsteknik som nu gör det möjligt att kostnadseffektivt producera mer komplicerade spröjsformer sammanfaller dessutom med en helt ny syn på offentlighet. Sedan 1700-talet har aristokratins societet hållit privata salonger för kulturutbyte. Det växande och allt mer välbeställda borgerskapets umgänge är dock offentligt. Affärer och socialisering sker nu publikt på caféer och restauranger. Det är också nu som de offentliga parkerna uppstår som en arena för borgerskapet att synas på. Sammantaget driver industrialismen, schweizerstilen och den nya offentligheten fram en helt ny typ av societetsbyggnader där verandaarkitekturen blir viktig. Glasverandan är sinnebilden av den perfekta offentligheten, en plats där man är synlig både inifrån och utifrån. Det dröjer inte länge förrän glasverandor även börjar dyka upp i den privata villaarkitekturen. Spröjsningen är betydligt mer fantasifull än under det tidiga 1800-talet och vi finner nu både kryssspröjsningar och diamant-former. Hörnjärnen klipps nu i maskin istället för att smidas och maljan nitas på hörnjärnet.
1880 – 1900 Strävan efter rymd
1880 och 1890-talen är de historiserande arkitekturstilarnas decennier i Sverige. Allra helst bygger man i nyrenässans eller eklektiskt, vilket innebär att man blandar element från olika historiska stilar i varandra. Industrialismen har nu pågått ett tag och dess avigsidor börjar bli uppenbara i städerna i form av dålig luft och föroreningar. Det här driver på en strävan efter ljus, rymd och hygien. Takhöjden i städernas lägenheter höjs och när våningarna blir högre följer fönstren med för att underlätta luftombyte. De allt större fönstren gör att tvärposten återkommer i fönstren som nu återigen delas i fyra luft i det så kallade korspostfönstret. Under 1890-talet kommer det tredelade fönstret, T-fönstret, dock att bli modernt. Kopplade bågar patenteras 1889 av Flodquist och Hallberg i Helsingborg och gång- och hörnjärn delas nu i två och det så kallade stolpgångjärn vi fortfarande använder introduceras på marknaden. Gångjärnens avslut är dock inte runda som idag utan formade till ekollon eller spetsar.
1900-talet: Ungmodernism, Jugend och Art Nouveau
Sedan slutet av 1800-talet har det funnits en ungmodernistisk kritik mot nyrenässansens rytmiska ideal. Inspirerade av den engelska Arts & Crafts-rörelsen söker man nya och mer organiska former, något som tas upp i jugendarkitekturen vid sekelskiftet. Internationellt är det arkitekter som Viktor Horta, Antoni Gaudi och Velato Bellini som står för en ny och helt revolutionerande arkitektur som innebär det första brottet med klassicismen sedan gotiken på 1100-talet. I Sverige är Ferdinand Boberg den stora jugendarkitekten. Jugendstilens böljande former förutsätter dock konstruktioner av sten eller plastiska material, vilket inte alltid är lätt att åstadkomma i ett land där de flesta hus byggs i trä. Oftast kommer fönsterformerna kring sekelskiftet därför inte att bli särdeles utsvävande, utan kvarstår i ett fyrkantigt format, där man istället leker med spröjsningen för att åstadkomma nya ahistoriska indelningar av glaspartierna. Det är kring sekelskiftet som de pressade hörnjärnen kommer ut på marknaden och hasparna blir gjutna till mjuka öglor, så kallade varpor istället för att vara smidda och bockade. Utvecklingen leder snabbt fram till excenterhaspen som är den typ av hasp vi fortfarande använder för att låsa våra fönster.
1910-talet: Nationalromantik
Vid mitten av 1800-talet växer en kritik mot industrialismen i form av den så kallade Arts & Crafts-rörelsen fram. Rörelsen är centrerad kring William Morris och John Ruskin i England, vilka ansåg att maskinproduktionen innebar en förflackning av konsthantverk och arkitektur. Arts & Crafts rörelsen sökte sig tillbaka mot en förindustriell värd och ofta blev medeltid, äkta material och rena former ett ideal. I Sverige hittar vi tidiga Arts & Crafts miljöer i tex Karin och Carl Larssons, Lilla Hyttnäs på 1890-talet, men den stora vågen slår in i form av nationalromantiken på 1910-talet. Nationalromantiken söker hitta ett nytt uttryck baserat på en nationell historisk byggnadskonst vilket inte är så lätt i ett land där all arkitektur importerats utifrån. Nationalromantiken kom därför att kokas ihop av influenser från Arts and Crafts-rörelsen, böndernas röda ladugårdar, vasaslotten och de karolinska barockherrgårdarna. Städernas hyreshus blir teglade och borglika. Offentliga byggnader går i vasarenässans och villor uppförs med inspiration av ornässtugan, röda bondgårdar och karolinerbarock. Typiskt för nationalromantiken är att fönstren åter blir småspröjsade i stil med senbarockens fönster. Hörnjärnen är däremot pressade och har inget gemensamt med 1700-talets hörnjärn. Fönsterluckorna kommer dock tillbaka i ett försök att ge fönster och byggnader en äldre känsla.
1920-talet: Nordisk klassicism
Redan decenniet senare kommer en kraftig reaktion mot nationalromantiken i form av den så kallade nordiska klassicismen. 20-talets klassicism hämtar inspiration i 1700-talets nyklassicism och 1800-talets Empir. Följaktligen kommer det sexdelade fönstret tillbaka.
1930-talet: Modernismen
1930-talet är den stora vattendelaren i svensk arkitektur. I Sverige slår modernismen igenom med Stockholmsutställningen 1930 och även om modernismen har legat och grytt sedan sekelskiftet i form av ungmodernism och jugend, är det nu modernismen gör sig gällande. Modernismen innebär något radikalt nytt i svensk arkitektur. De klassiska idealen ställs åt sidan och teknikutvecklingen gör att helt nya konstruktioner blir möjliga. På fönstersidan försvinner spröjsen till förmån för perspektivfönstren. Curtain wall systemet möjliggör fönster över hörn och långa fönsterband i fasaden eftersom den yttre muren inte längre bär tyngden av taket. Det vanligaste fönstret blir dock ett ganska intetsägande två-luftsfönster utan spröjs.
1930 har också blivit en vattendelare i byggnadsvårds- och arkitekturhistoriekretsar. Här finns ett tydligt för och emot. Och många gånger en uppfattning att modernismen är en fulare arkitektur än klassicismen. Man kan tycka vad man vill om arkitekturens estetiska värden, men sett i en historisk kontext är modernismen högst förklarlig. Sverige är fortfarande fattigt, trångbott och inhyst i opraktiska bostäder och modernismen kommer att signalera viljan att bryta med det gamla lort Sverige. Modernismen kommer att bli folkhemmets arkitektur.
1940-talet: Åter mot klassiska ideal.
Under 1940-talet ser vi en viss återgång mot klassiska ideal. Det är krig i Europa och kanske är det orostiderna som får oss att blicka tillbaka till något mer vant och tryggt även i form av arkitektur. Modernismens pipvita färgskala byts mot mer dämpade nyanser i form av beige, jordgrönt och ockra. En del av fönstren får sina spröjs tillbaka även om det moderna tvåluftsfönstret utan spröjs finns kvar parallellt. Under 40 talet ser vi också ett antal nya mindre fönsterformer ta plats i arkitekturen som ljusinsläpp i stadsbebyggelsens trapphus. Ett vanligt traphusfönster är exempelvis det spröjslösa oktagonala fönstret.
1950-tal: Folkhemmet.
Nu på 50-talet går vi in i det som kallas rekordåren, då ekonomin återhämtar sig efter andra världskriget och Sverige som stått utanför kriget kommer blomstra som ekonomi. Det är egentligen först nu som folkhemstanken från 1928 har råd att förverkligas. Nu slår modernistiska komponenter som tex perspektivfönster och pivothängda fönster igenom på allvar. Bebyggelsen är dock ännu inte storskalig utan mindre och materialen är fortfarande mycket påkostade. Fönster och dörrar är inte sällan tillverkade i teak eller ek och plåtarbeten ofta gjorda i koppar.
1960-tal: Storskalighet
Under åren 1965 till 1975 försöker man i det som kommit att kallas miljonprogrammet bygga bort bostadsbristen i Sverige, samtidigt som gamla arbetarkvarter i städernas stadskärnor rivs i så kallade ”citysaneringar”. Majoriteten av bostäderna som byggs inom miljonprogrammet är låghusbebyggelse, men det är den storskaliga höghusbebyggelsen under det sena 60- och tidiga 70-talet vi ofta förknippar med miljonprogrammet. Det moderna tvåluftsfönstret är fortfarande populärt vilket det varit sedan 30-talet men ett nytt vanligt fönster blir nu det asymmetriska fönstret med vädringsspalt. Kanske är också 60-talets fönster de sista fönstren som verkligen är värda att bevaras? Virkeskvalitetet är fortfrande rimligt god vilket kommer att förändras under 70- och 80-talen då industriskogens virke blir allt mer snabbväxt och fylld av luft.
1970-tal: Oljekris
I följden av Yom Kippur-kriget går världen in i en oljekris under 1973 och 1974, vilket gör att uppvärmningskostnaderna för bostäder stiger kraftigt. För första gången i modern tid behöver arkitekturen ta ställning till energibesparingar. Som en följd kommer 70-talets fönster att kraftigt minska i storlek jämfört med 60-talets. Under det sena 70-talet ser vi även ett uppsving för fönsterluckan. Ironiskt nog är de fönsterluckor som skulle kunna hjälpt till att hålla kylan ute och spara energi, under den här tiden nästan alltid fastskruvade i fasaden på ett sätt som gör dem ofunktionella.
© Jesper Sundelöf, 2024
Vidare Läsning
Jarnerup Nilsson, Liselotte (2011) Fönster & dörrar på äldre hus. Grafiche Flamina