Förändringar i färgsättning inom allmogebebyggelsen före 1800-talet är få och mycket långsamma. Funktion går oftast före form och någon arkitektkår eller något målarskrå som intresserar sig för bostäder för vanligt folk finns det ännu inte. Det gör att den tidiga historien om färgsättning av fönster kan förefalla något händelselös. Strikta periodiseringar är också vanskliga att göra eftersom stilförändringarna oftast introducerades i övreståndsbebyggelsen men kan ta många årtionden på sig för att nå böndernas bebyggelse. Estetik har nämligen i alla tider traderats genom att de som står lägre på den sociala trappan sneglat på de står högre, något som med en etnologisk term ibland brukar kallas för gesunkenes kulturgut – sjunket kulturgods. Lågadeln har alltså tittat på högadelns stenbyggnader när de färgsatt sina timrade säterier, prästerskapet och borgarna har tittat på lågadeln och bönderna på landsbygden har i sin tur tittat på prästgårdarna. Ja, och den svenska högadeln har förstås inte uppfunnit något själva utan stulit det mesta från den tyska, holländska och franska adelns storgods. Det här gör att det inte går att specificera vilket decennium eller ens århundrade som en viss färg eller ett visst attribut blev populärt, utan att samtidigt också definiera vilket stånd och vilken typ av byggnad det är vi talar om. Adelns sedan 1600-talet rödfärgade mangårdsbyggnader var exempelvis sedan länge ommålade i gustavianska nyanser när majoriteten av bondstugorna började rödfärgas.
Till denna situation bör man även tillföra en centrum/periferi-problematik. Nya modeyttringar inom arkitekturområdet har haft en tendens att utgå från de större svenska städerna och landsbygden har därför uppvisat en påtaglig eftersläpning. När nya estetiska uttryck väl når landets mer avlägsna byar sker det också oftast i form av stilblandningar. På landsbygden blandas lokala traditioner med de nya stilinfluenser som förs till bygden med hantverkare på gesällvandring eller män som återvänder hem efter herrarbeten i andra delar av landet. Under långa perioder förekommer därför lokala avvikelser och parallella stilar inom arkitekturens färgsättning.
Något kan man dock ändå säga som kan liknas vid generella regler för färgsättningen av fönster, foder och fasader även före år 1800. Den första regeln är att de är grå. Före 1800-talet är i princip alla allmogefasader omålade och utan panel. Faktum är att de flesta hus på landsbygden förblev omålade långt in i 1800-talet, i många fall till och med in på 1900-talet. För så var det tyvärr förr i tiden. För de allra flesta var det helt enkelt inte särskilt festligt. Sverige var ett fattigt land och före den industriella revolutionen så åt majoriteten av Sveriges befolkning gröt tre gånger om dagen. Om man nu var så lyckligt lottad att man kunde äta tre gånger om dagen. Och lika grå som gröten var husens färgsättning. Om man nu var så lyckligt lottad att man hade ett hus. För att göra den här framställningen åtminstone någorlunda intressant kommer jag därför att ta utgångspunkt i lågadeln, prästerskapet, borgerskapet och det mer välbärgade bondeståndets byggnader. De byggnader som ägs och förvaltas av vad man med en anakronistisk term skulle kunna kalla för medelklassen. Även om dessa byggnader utgjort en minoritet av den totala mängden byggnader under historien är avgränsningen ändå rimlig ur ett praktiskt perspektiv, då det främst är dessa hus som bevarats till eftervärlden. Den fattigare landsbygdsbebyggelsen är i de flesta fall sedan länge borta.
Färgsättning före 1750
I tiden före 1750-talet är det i princip bara stads- och högreståndsbebyggelsen som har någon form av färgsättning. I städerna kom det första kungliga påbudet om att färga fasaderna mot gatan röda dock redan under 1500-talet. Det var då främst offentliga byggnader som rådhus och skolhus som lades under penseln. Städernas hantverkarbebyggelse var liksom 1500-talets allmogebebyggelse sällan färgad även om det förekom att allmogehusens dörrar kunde förses med rödfärgade ornament eller att knutar behandlades med röd- eller kimrökstjära.
Under slutet av 1600-talet börjar adeln att helmåla sina fasader med rödtjära. Rödfärgningen uppstår från början genom att lågadeln försöker få sina timrade säterier att efterlikna de rikare slottens röda renässansarkitektur i tegel. Stilbildande i de danska landskapen blir Kristian IVs slottsbyggen, bland annat Fredriksborg, och i det dåvarande Sverige, det mellan 1641 och 1674 uppförda riddarhuset i Stockholm. Det här inleder en trend som ska hålla i sig i nästan två hundra år: att försöka få de svenska trähusen att efterlikna hus av sten.
I linje med den renässanstegelarkitektur som imiterades kom fönsterfoder och knutlådor på träbyggnader gärna att målas i ljusa kimröksnyanser för att efterlikna stenpilastrar och bleka sandstensomfattningar. Fönstren målades i terra kulörer som imiterade tjära eller ek, men även gulockra, grönjord och mörka röda nyanser användes på dörrar och fönster. I stenhusarkitekturen förekommer vid sidan av de röda tegelfasaderna även vitkalkade fasader.
Under 1700-talet blir rödfärgen vanligare och börjar framställas mer industriellt varför färgningen nu oftare görs med slamfärg än med rödtjära. En indikation på hur vanlig – eller kanske snarare ovanlig – rödfärgningen var, kan man få genom att slå ett öga på direktiven till Erik Dahlbergs officersboställen och deras typritningar som gällde från 1687 och genom hela det stora nordiska kriget. Där kan man konstatera att det är först från kapten och ryttmästarboställena och uppåt i rangordningen, som husen förväntades rödmålas. Fänrikar och löjtnanters bostäder får endast rödfärgade knutar, medan underbefäl och manskapsbostäder lämnas helt omålade. Det är med andra ord framförallt grått du skall tänka när du tänker på tiden före 1750. Grått som gröt!
Tidstypisk färgsättning av fönster: Grånat trä, terrakulörer, tjära.
1750–1800
Under 1700-talet sprider sig de högre ståndens praktik att färga sina hus röda allt längre ned i samhällsskikten. Den här praktiken går från adeln till borgerskap och prästerskap och från dem till den rikare allmogebebyggelsen som nu stryks med röd slamfärg. Fönster och knutlådor accentueras med kimröksgrå, varmare gröngrå och brutna vitna nyanser.
Fönstren målas gärna med gulockra eller andra jordfärger. Även rött och grönt verkar ha förekommit. Några absoluta nyanser är dock vanskligt specificera som generaliseringar. Färg under 1700-talet var något som var långt ifrån standardiserat. Röd slamfärg tillverkades på många håll i landet i anslutning till svavel- och alunbruken och färgen skiftade från en ljusare gulaktigt röd till rödbrun beroende på bränningsförhållanden och tillsatser som järnvitriol, tjärvatten, linolja och tran. Det gör att när vi slänger oss med termer som ”röd” beskriver det ett spann av nyanser snarare än en specifik kulör.
På samma sätt är det med accentfärgernas nyanser. Grått var sannolikt fortfarande den mest vanliga accentfärgen på knutlådor och foder. I studier av syneprotokoll från 16-, 17-, och 1800-tal i Uppland har man dock kunnat konstatera att såväl grå som vita hörn och foder har förekommit. Eftersom blyvit färg grånar av ålder finns möjligheten att fönsterfoder som från början varit vita med tiden ändock gett ett grått intryck.
När de rikare bönderna vid mitten av 1700-talet som bäst börjar måla sina gårdar röda, har rokokoarkitekturen dock redan förändrat adelns färgsättning av sina hus. När husen skall målas sneglar den svenska knapadeln på den franska högadelns sandstensslott. Färgsättningen görs därför nu i rosa och gult istället för rött i försök att efterlikna olika kulörer av sandsten. En vanlig kombination blir guldockra på fasadpanelen och grå umbra på fönster, dörrar och knutlådor. Att gult blev så vanligt beror nog inte enbart på att det liknade sandsten, utan också på att ockra var betydligt billigare än gröna och blå pigment. I städerna påverkades färgsättningen dessutom av flera modemedvetna kungliga påbud om att färgsätta husen med ljusa pigment. Jämförelsevis var rödfärgen dock fortfarande billigare än andra färger och inte helt ovanligt var därför att husens fasader mot gatan målades ljusa, medan övriga fasader färgades röda. Oavsett fasadfärg målades knutlådor och fönsteromfattningar fortfarande gärna i gröngrått eller kimröksgrått för att efterlikna stenhusens hörnkedjor. Även dörrar och fönster målades i kimröksgrått, men också gulockran levde kvar från den tidigare perioden liksom engelskt rött.
Träpanelens genombrott under 1740-talet, som – återigen – framförallt drevs av viljan att imitera stenhusens släta putsade fasader och möjliggjordes genom uppfinningen av den finbladiga sågen under 1730-talet, innebar ett skifte från slamfärg till linoljefärg, en färg som tidigare framförallt använts inomhus. Men nu är vi där igen och pratar om ett skick som egentligen bara förekommer i högreståndsbebyggelsen. På böndernas landsbygd är det fortfarande grått som gäller. Men här och var börjar man för första gången kunna se hur enstaka rikare hus i socknarna lyser röda i den annars så grå vardagen.
Tidstypisk färgsättning av fönster: tjära, bränd terra, guldockra, olika nyanser av grå umbra.
1800–1850
1803 förordnades om enskifte i Skåne, 1804 i Skaraborg och för hela Sverige 1807. När man under 1820 talet insåg att enskiftets form inte fungerat som tänkt förordnades om laga skifte 1827 för att genomföra de jordreformer som eftersträvades. Laga skifte innebar att böndernas bostäder under 1800-talet radikalt kom att förändras. Den avkastningsökning som skedde genom tegarnas sammanslagning kom med tiden att få effekten att de mer välbeställda böndernas byggnader blev större, högre och började få färg.
För de allra flesta bönder var livet emellertid fortfarande ett fattigt trälande som inte rymde möjligheter till extravaganser som färg. Inte hade man tid att måla heller. Grått var därför alltjämt det som gällde för de allra flesta. Nu är vi dock så långt fram i historien att det också finns en ganska stor grupp bönder som faktiskt hade råd med lyxen att måla och när de målade var det vanligtvis med röd slamfärg eller rödtjära enligt det manér som långsamt spridit sig på landsbygden sedan den karolinska barocken på slutet av 1600-talet. Men under 1800-talets första halva sprider sig även de högre ståndens praktik att måla sina hus i ljusa nyanser som efterliknar sandsten till den rikare allmogen. De hyvlade panelerna som under sjuttonhundratalets andra halva gjort sin debut på herrgårdarna sprider sig till stadsbebyggelsen och de rikaste av de självägande bönderna. Nyklassicismen behåller rokokons färgsättningar rosa och milda gula ockratoner, men tillför även fasader i gråvitt och ljusgrönt.
Fönster, dörrar och foder målas under samma tid med guldockra, grön umbra, grå umbra, grönjord, engelskt rött eller järnoxidbrunt. Helst målades fönstren mörkare än fasaden, medan fönsterfoder, lisener, pilastrar, listverk och fönsteromfattningar gärna får en ljusare accentfärg. Det faktum att mode under 17- och 1800-talen traderades i flera led, innebar att de flesta av de som målade enligt nya manér själva aldrig sett det original de försöker efterlikna. Man kan vidare också tänka sig att färgsättningsinfluensen blandas mellan den rena efterapningen av ljusa stenfasader och de färger som var på modet i den gustavianska stilen och dessa har man på senare år kunnat konstatera vara betydligt mer kraftiga än vad vi tidigare trott. Sammantaget gör det här att vi helt enkelt får räkna med att nyansskalan var mycket bredare än vi oftast tänker. Uppgifter rörande exakta pigmentblandningar bör därför snarare betraktas som riktlinjer än faktiska regler.
Tidstypisk färgsättning av fönster: guldockra, grön umbra, grå umbra, grönjord, engelskt rött eller järnoxidbrunt.
1850–1880
Med andra hälften av 1800-talet börjar de stora omvälvningarnas tid i den svenska bebyggelsehistorien. Det är under den här tiden Sverige på allvar börjar industrialiseras och samhället sjuder av förändring. Det är nu våra hus börjar gå från att vara rena hantverksprodukter till att monteras ihop av prefabricerade katalogvaror.
Industrialiseringen av sågverksindustrin sammanfaller tidsmässigt med en ny influens i svensk träarkitektur i form av den så kallade schweizerstilen. Från Europas alpregioner kom nu idén att för första gången bygga trähus som faktiskt ser ut som trähus och inte försök att efterlikna hus i sten. Typiskt för stilen när det kommer till fönster är glasverandor och fönsterfoder med ett överdåd av lövsågerier. Dämpade bruna, grå, gula och beiga nyanser var vanliga på fasaderna. Även nyanser i grönt förekom. Fönstren målades mörka i engelskt rött, järnoxidbrunt eller grönjord. Vanligen målades fasaderna i en kombination av minst tre färger. Mot slutet av perioden in i 1880-talet var det inte ovanligt med så många som sju olika kulörer. Detaljer målades alltid i mörkare accentfärg och panel i ljusare kulör. Fernissning och roslagsmahogny blev också nya ytbehandlingar på trä under denna tid, då man gärna önskade att träets ådring skulle framträda genom färgen. Dörrarna målades helst i träfärger och de gamla slutna paneldörrarna förvandlas nu helst till glasade dubbeldörrar med speglar och profiler.
Exempel på kulörsättning kunde vara panelfält i ca 7% grönjord, fönsterfoder i gulockra och fönsterbågar och karmar i järnoxidbrunt och stolpverk och listverk i en spädd järnoxidbrun eller en kraftigare grönjord. Andra tidstypiska färgsättningar på panel är ca 7% obränd umbra eller 7% bränd terra. Båda förekommer tillsammans med fönster i engelskt rött, järnoxidbrunt och grönjord. En säker tidstypisk färgsättning för fönsterfoder och stolpverk är alltid att måla stolpverken i en kraftigare blandning av panelfärgen, tex 60% grönjord eller 15% bränd terra. Olika kraftiga blandningar av obränd umbra fungerar förstås lika bra. Det viktiga för att åstadkomma en tidstypisk färgsättning är att arbeta runt jordfärger och färgsätta panelfälten ljusare än fönster, stolpverk och listverk.
I Sverige hittar man dock få rena Schweizerstilhus. Istället blir den vanligaste formen i vårt land en blanding av Schweizerstil och nyrenässans som är tidens förhärskande stil på stenhusområdet. Inte minst trähusens trekantiga frontoner och listverk över fönstren är ett arv från nyrenässansen. Ett annat är praktiken att betona de konstruktiva dragen i fasaden. Detta görs genom att färgsätta de bärande och burna delarna i olika färgnyanser på samma sätt som man redan gjort under 1800-talets tidigare hälft, men nu i nya nyanser. I allmogearktekturen slår de murriga schweizerhusfärgerna dock aldrig riktigt igenom. Här har man precis börjat anamma de allra rikaste böndernas praktik att måla sina gårdar röda med slamfärg. Men visst finns det de som framsynt sneglar på de nya märkliga hus som börjar dyka upp och gärna apar efter. Ovanligt är därför inte att man från den här tiden kan hitta röda gårdar och torp med nya verandor i schweizerstil med färger som gult, grönt, grått, brunt och beige trots att resten av huset lämnats rött.
Tidstypisk färgsättning av fönster: Fernissa, roslagsmahogny, engelskt rött, järnoxidrött, järnoxidbrunt och grönjord.
1890-tal
1890-talet är nystilarnas eklektiska decennium. Nystilar som nygotik, nyrennässans, nybarock och rundbågestil blandas friskt i arkitekturen som nu börjar förhålla sig betydligt friare till den klassicistiska arkitekturen och nyrenässansen än vad 1850 – 1880 talens arkitektur gjort. Detta kan man framförallt se på att frontonerna över fönstren blir allt ovanligare och ersätts av ett rakt, något utskjutande, dekorerat överstycke, en så kallad kornisch. Schweizerstilens fortsatta grepp om 1890-talet kan ses i kvarvarande lövsågerier kring fönster och på listverk. Under årtiondet blir dessa lövsågferier dock mer modesta, men finns i hög utsträckning fortfarande kvar på förstukvistar, taktassar och gavelspetsar.
1890-talet innebär även en moderering av de excesser i färger som varit gällande under den tidigare epoken. Konstruktionen synliggjordes fortfarande genom att man målade stående byggelement och panelavdelande lister med en mörkare accentfärg. Även fönsterfoder, vindskivor och omfattningar målades på samma sätt. Färgsättningen blir dock lugnare, flera färgnyanser finns kvar men ovanligt är inte heller att man nu nöjer sig med två. Fasader i gult med bruna listverk är vanliga. Även kombinationer av grått och grönt. Även helvita eller gråvita fasader förekommer. Om fönsterbågar och karmar målas i avvikande färg är rödbrunt, rött och grönt vanligt.
När man läser sådana här utläggningar om färgsättning och arkitektur är det lätt att få för sig att alla hus på 1890-talet såg ut på det ovan beskrivna sättet. Det är förstås inte sant. Det här beskriver bara de största trenderna som var gällande under 1890-talet och som satte avtryck i de hus som byggdes under perioden. De allra flesta hus var ju redan byggda och särskilt på landsbygden så såg de ut som de alltid hade gjort. Där var det alltjämt rödfärg som gällde. Faktum är att det är just under decenniet innan, under 1880-talet, som rödfärgningen på allvar slår igenom på landsbygden och det är först nu man hittar fler röda än grå hus på landet. Fönstren på landsbygdens röda hus målades dock under perioden gärna i en mörkare kulör, många gånger i grönt.
Tidstypisk färgsättning av fönster: Rödbrunt, engelskt rött och kromoxidgrönt.
1900-tal
I och med Stockholmsutställningen 1897 introducerades en helt ny arkitekturstil i Sverige, Art Nouveau, den nya konsten, som i vårt land kom att gå under benämningen Jugend. Jugend var egentligen inte en stil, utan flera olika stilar med några gemensamma drag. Naturen och dess slingrande organiska växtformer kom att bli stilens främsta kännetecken. Nu skulle man bort från de klassiska kolonnernas akantusblad och istället använda en mer slingrande ornamentik och mer lokalt förankrade naturavbildningar i form av ekblad, ekollon, äpplen, tallkottar och rosor.
Jugendstilen hann dock aldrig att bli särskilt framträdande i Sverige. I det folkliga trähusbyggandet kom den dramatiska jugendstilen att krocka med nationalromantik och konservativ allmogetradition, vilket gav upphov till en enklare svensk jugendstil. Tidstypiska formuttryck i fasaderna är mjuka frontespiser, svängda burspråk, ovala valv och ornament hämtade från den svenska skogen och trädgården. Sockeln putsades, räcken byggdes generellt i trä och ytterdörrarna bar glas med spröjsning. Populära färgsättningar var varma ljusa eller beigea nyanser i jordfärger. Träfasaden kan vara antingen i stående eller liggande panel i ljusa linoljefärger gärna med markerade indelningar, fönsterfoder och knutbrädor i vitt. Fönstren målades i friskare färger än tidigare gärna engelsk rött, grönt eller kromoxidgrönt. Kulörer från den föregående perioden i brunt och grågrönt förekommer också.
Tidstypisk färgsättning av fönster: Engelskt rött, kromoxidgrönt.
1910-tal
I slutet av 1800-talet, i spåren av industrialismens omvälvande tider, börjar ett frenetiskt sökande efter en inhemsk typiskt svensk arkitektur. En arkitektur som kanske kan finna sina rötter i den karolinska barocken, eller ännu hellre, redan i vikingatiden. Nationalromantikens arkitektur under 1910-talet anknyter därför gärna till 1800-talets fornnordism, men även till en märklig korsbefruktning av landsbygdens röda stuga och den karolinska barocken.
Nationalromantiken är avskalad och enkel och man kan lätt koka ned den till tre huvudtyper av villarkitektur. Först och främst har vi den röda stugan med liggande spontad panel och pipvita eller gröna fönster. Därefter de putsade husen med tjärade eller träfärgade gavelröstepaneler, fönster i bruna nyanser eller färgade med roslagsmahogny samt gröna fönsterluckor. Sist men inte minst, det i mörkt helsingborgstegel murade huset med markerade fönstervalv och vita fönsterkarmar och bågar. En del experiment med tjärade och linoljade träfasader med stående lockläktpanel förekom också.
Den röda slamfärgen kom att bli något av ett signum för nationalromantiken. Den färg som under många år förknippats med fattigare förhållanden kom nu att få symbolisera den lantliga och hälsosamma svenska allmogen och återförs in i städerna genom den nya villabebyggelsen i trädgårdsstäderna. Vanligt var att röd slamfärg kombinerades med gyllenbrun roslagsmahogny samt vita eller gröna knutar, foder och fönster. Ytterdörrarna var vita eller gröna. Fönsterbågar målas för första gången i större omfattning vita och vitt blir den vanligaste kontrastfärgen på fönster, foder och knutar.
Tidstypisk färgsättning av fönster: Vitt, grönt, brunt
1920-tal
1920-talet innebär en återgång till de klassiska idealen i arkitekturen. Vi säger farväl till den experimentella ungmodernistiska arkitektur som varit tongivande under seklets början och även en stor del av nationalromantiken. Istället vänds blicken åter mot renässansen, nyklassicismen och empiren. Stilmässigt får världsutställningen i Chicago 1893, dess ”White City” och den så kallade city-beautiful-rörelsen med vita antika ideal ett inte helt obetydligt inflytande för 20-talets klassicism. Intressant nog var den här förment antika inspirationen en stadsbild som egentligen aldrig funnits eftersom de antika vita husen en gång i tiden var målade i regnbågens alla färger, fast det visste man förstås inte då.
20-talets klassicistiska arkitekturstil går ofta under benämningen nordisk klassicism. Husen får en strikt symmetrisk uppbyggnad och enkla rektangulära volymer. Färgsättningen görs gärna inspirerad av det sena sjuttonhundratalet i blekare nyanser av grönt, vitt, gult och dämpat grå på trähusen. Falurött fungerar förstås fortfarande på de lite mer lantligt inspirerade villorna. På städernas stenhus är färgsättningen dock mer vågad i nyanser som krapprött, ockra och andra starka jordfärger. Vindskivor, fönsterfoder och knutbrädor målades gärna i någon form av bruten vit. Fönsterbågar målades gärna i klassiska kulörer som grönt, brunt och rödbrunt. På lite mer påkostade hus blev en karaktäristisk detalj hörnpilastrar som avslutas mot takfoten med ett kapitäl, vilket är ett stiluttryck som 20-talsklassicismen stulit direkt från empiren. Husen kunde utsmyckas med typiska klassicistiska detaljer som festonger och medaljonger i avvikande accentfärger.
Tidstypisk färgsättning av fönster: guldockra, grå umbra, grönt, brunt och rödbrunt
1930-1950-tal
Trots att de flesta bostäder som byggdes under den funktionalistiska eran 1930–1950 byggdes i form av smalhus i park så har funkisvillan nog blivit sinnebilden av funktionalismen för många svenskar. Ordet funktionalism är hämtad från uttrycket ”Form follows function” som myntades av den amerikanska arkitekten Louis Sullivan redan 1896. Tanken var att byggnadens funktion skulle styra arkitekturen. Den tidiga modernismen är avskalad och tar starkt avstånd från alla former av onödig dekor. De mest stiltrogna villorna formgavs som rena, vita volymer i kubiska former med rundade terrasser och balkonger.
Fasaderna under 1930-talet utgjordes av antingen stående panel med en icke profilerad lockläkt som målades med ljusa linoljefärger som bruten vit, ljusgrönt, ljust grått eller gult, eller vad gäller de mer renodlade funktionalistiska villorna av liggande spontade panel som målades vit. Knutbrädor existerade vanligtvis inte och om de fanns målades de i samma färg som fasaden. Idealet var en färgsättning i två kulörer. En ljusare för fasad och fasta delar som vindskivor och fönsterkarmar, inklusive mittpost och en annan, lite mörkare nyans för rörliga delar som fönsterbågar och dörrblad.
Under 1940-talet mörknar fasaderna aningen och blir mer dämpade. Fasadfärgerna bryts i nyanser som gulbeige, gråbeige och grågrön. Fönstren hade dock gärna klara kulörer i rödbrunt, brunt och grönt. Även vitt förekom. Under 50-talet blir vitt den kanske vanligaste förekommande fönsterkulören. Andra vanliga nyanser är brunt och grönt
Tidstypisk färgsättning av fönster: Vitt, kromoxidgrön, obränd terra.
© Jesper Sundelöf 2026
Vidare läsning
Björk, Cecilia – Nordling, Lars – Reppen, Laila (2015) Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010. Mölndal.
Nilsson, Liselotte Jarnerup (2011) Fönster & dörrar på äldre hus. ICA Bokförlag.
Ulväng, Göran (2004) Hus och gård i förändring. Södertälje.
Lämna ett svar