Hur lång fönstrets historia egentligen är, beror helt och hållet på hur vi väljer att definiera begreppet fönster. Är fönster något som med nödvändighet måste vara beklätt med glas? Om så är fallet blir historien betydligt kortare eftersom vi får räkna bort de tusentals år då fönstret endast utgjordes av en glaslös rököppning i taket, eller ett enkelt ljusinsläpp i väggen täckt med tunnskrapat skinn eller en lucka av trä. Svaret på frågan beror också på inom vilken geografi vi söker vårt svar. I högkulturerna kring den bördiga halvmånen i Mellanöstern är fönstret i form av en ljusöppning i väggen, oavsett om den är beklädd med glas eller ej, betydligt äldre än den är i våra nordiska regioner som både är kallare och utvecklades mycket senare. Till sist har frågan också en koppling till klass. Länge var fönster nämligen ett rent övreståndsprivilegium och ingenting man fann i vanliga bondstugor. Det skulle komma senare. Mycket senare. I den svenska lägreståndsbebyggelsen är glasfönster något som blir vanligt först under 1800-talet.
Ordet fönster har vi ärvt från latinets fenestra som under antiken syftade på själva ljusöppningen. I Västsverige, Danmark, Norge och på Island har ordet ljore eller ljure använts sedan medeltiden för att beteckna den kombinerade rök- och ljusöppning som i eldhus och salar var placerad vid taknocken.[1] I östra Sverige verkar samma öppning ha benämnts rökhål eller vindöga[2], varifrån danskans vindue, norskans vindu/vindauge och engelskans window bland annat kan härledas. Skiftet från användningen av vindöga till ordet fönster i svenska språket verkar ske någon gång under åren kring sekelskiftet 1500, vilket bland annat kan följas i språkbruket i Stockholms stads tänkeböcker.[3]
Det äldsta arkeologiska beviset för en ljusöppning i vägg är cirka 12000 år gammalt. I den svenska bebyggelsen är väggfönster av naturliga skäl betydligt yngre än så. Några fönster från järnålder eller vikingatid i Sverige finns inte bevarade, men i Hedeby har rester av ett gavelfönster daterat till år 878 funnits och kunnat rekonstrueras, vilket nog kan användas för att sätta ett senaste datum för väggfönstrets förekomst även i svensk bebyggelse. I sakral byggnation samt i den profana övreståndsbebyggelsen har väggfönster säkerligen förekommit allmänt sedan tidig medeltid i form av rundbågiga muröppningar eller treklöverformade loftfönster.[4] Dessa tidiga fönster har ofta varit helt öppna, försedda med galler eller luckor av trä eller järn. Innan glas blev vanligt kan fönstren även varit täckta av tunnskrapat skinn, tyg, tunn mineral och senare även papper.[5] I allmogebebyggelsen får man dock tänka sig att ljusöppningarna varit betydligt mer oansenliga och att väggfönster oftast saknats helt. Här har väggfönstret antagligen utvecklats genom att den i taket sittande rököppningen, ljoren eller vindögat, vilken endast täcktes av trä eller flätverk av spån[6], med tiden vandrat från nocken, först ned till takfallet och därefter till väggen i samband med att husen under 1700-talet i allt större utsträckning börjar byggas med skorstenar och takstolsloft.
Fönsteröppningar i olika former finns med andra ord allmänt i den svenska bebyggelsen redan under den tidiga medeltiden, även om det flesta torde suttit i taket, och inte varit försedda med glas. I samband med att den romanska kyrkobyggnadskonsten kommer till Sverige under 1000-talet kommer också väggfönster att bli vanligt förekommande i samband med kyrkobyggnation. De första glasfönstren introduceras dock sannolikt i kyrkomiljöerna först under 1100-talet och kommer först under senmedeltiden att introduceras på frälsegårdarna och i de övre ståndens bostadsbyggande.[7] Det är dock först på 1500-talet det blir intressant att prata om en allmänt spridd och utvecklad profan fönsterarkitektur i Sverige, varför vi i den vidare framställningen kommer lämna medeltiden bakom oss och träda in i renässansen.
Renässans ca 1500–1650
Att skriva en kortfattad översikt över fönstrets arkitekturhistoria låter sig inte helt enkelt göras. För det första går det typiska lätt förlorat i förenklingar. Historien handlar nämligen inte främst om fasta former utan om kontinuerlig förändring och förändringens mekanismer går tyvärr inte att förklara särdeles kortfattat. Inte heller alla de former som förändringen valt att manifestera sig i. För det andra är typologiseringar generellt svåra eftersom den rena formen är sällsynt och elementen oftast går i varandra. För det tredje är det alltid vanskligt att drista sig till att periodisera eftersom stilar glider i varandra. Det finns både byggherrar och formgivare som är nydanande likaväl som det finns eftersläntrare och alla tidsangivelser blir antingen för vida eller allt för specifika. Dessutom är det så att tidsangivelser endast är relevanta inom mycket avgränsade geografiska områden. Sverige är stort och det som var gångbart på ett ställe, var det nödvändigtvis inte samtidigt på ett annat. Dimensionen och tidsglappet mellan stad och landsbygd försvinner nästan helt. Liksom det mellan rik och fattig.
Renässansen är ett flytande begrepp och perioden är tidsmässigt svårdefinierad beroende på perspektiv och geografi. En inte helt felaktig konstvetenskaplig avgränsning skulle dock kunna rama in perioden till att i Sverige sammanfalla med Gustav Vasa, hans söners, sonsöners och den sista vasaregenten, drottning Kristinas tid vid makten ca 1520–1650. Fönstren börjar under denna tid transformeras från medeltidens rundbågiga muröppningar till fyrkantiga fönster försedda med träramar.[8] Renässansens fönsterkarmar är vanligen delade genom mittpost och losholtz i fyra lika stora fält. Ljusgenomsläppet består i övreståndsbebyggelsen gärna av rombiska glas eller små runda månglasskivor, så kallade butzenscheiben, flaskbottnar. De runda glasskivorna som är fästa i blyspröjs monteras antingen i rad ovan varandra så att mellanrummen fylls med ett litet fyrkantigt glas, eller omlott så att mellanrummet blir trekantigt.[9] Tidiga exempel på rektangulära glas finns dock redan från slutet av 1500-talet i Sverige[10] Blyspröjsen som glasen sätts i har begränsad bärighet varför glaspartierna behöver stadgas med så kallade stormjärn vilka fästs i fönstrets träbågar. Från början utgörs dessa av träpinnar som tappas in i sidostyckena. Med tiden kommer man dock övergå till stänger av smidesjärn som spikas in i bågen.[11] Glasarkitekturen är i hög grad påverkad av kyrkobyggnationen och det är inte ovanligt att fönstren är dekorerade med polykromt målade mitt- och medaljongrutor i form av vapensköldar eller andra motiv.[12] Hur vanligt glasmåleriet var tyder bland annat 1585 års bestämmelser för glasmästarämbetet på. I stockholmsbestämmelserna fastslås nämligen att av de sex glasmästarna i staden skall två vara målare.[13]
Barock ca 1650 – 1700
Någon gång strax efter mitten av 1600-talet övergår renässansen i barocken. I politisk historia benämns tidsperioden inte sällan karolinsk tid efter de tre generationer Karl av ätten Pfalz som regerar Sverige. I övreståndsbebyggelsen blir glasfönster under denna period allt vanligare. Det typiska barockfönstret är liksom under renässansen delat i fyra lika stora luft och bågar av 1 till 1 ¼ tums tjocklek.[14] Fönsterglasen har däremot blivit något större och rektangulära och storleken vid mitten av 1600-talet ligger kring 15×10 centimeter.[15] En hel del rombiska glas lever dock kvar in i perioden.[16] Glas sätts alltjämt i blyspröjs och stadgas av stormjärn. 1600-talets fönsterhantverk effektiviseras dock betydligt genom spridningen av blyvindan vilken gör att blystänger med H-falsar kan valsas fram av glasmästaren, ett arbete som man tidigare tvingats utföra genom gjutning. Tekniken gav tunnare och mer flexibla spröjs och är antagligen en delförklaring till glasfönstrets mer allmänna utbredning under 1600-talet.[17] Den profana fönsterarkitekturen börjar nu sakteligen lämna något av influenserna från kyrkan bakom sig och ju närmare år 1700 vi kommer, desto ovanligare blir det med målade glas.
Senbarock 1700 – 1750
Under 1700-talet blir glas billigare och teknikutvecklingen gör att man kan blåsa allt större glas. Bland annat har cylinderglas under slutet av 1600-talet börjat svängas över grop vilket möjliggör större format. Man bör dock akta sig för att förklara den process som går mot användning av större glas i fönstren under 1700-talet enbart med teknikutvecklingen i sig. Tekniken att blåsa betydligt större glas än de som användes under 1700-talet fanns redan under medeltiden. Antagligen är det istället så att de små glasen och blyspröjsen liksom glasmåleriet ansågs dekorativa och det skifte som sker under 1700-talet sammanhänger istället med en förändrad syn på hemmet och fönstrets funktion. Man önskar helt enkelt att öka ljusinsläppet, vilket även styrks av att glasen under perioden blir tunnare.[18] Att det för allt fler blir möjligt att skaffa sig större fönsterglas kan däremot vara förknippat med pris, tillgång och teknisk produktionskapacitet. I allmogebebyggelsen verkar det lägre priset på glas dock inte omedelbart slå igenom i fönsterarkitekturen utan kräver också först en förändring i förhållandet till bostaden som ditintills alltid främst varit ett tillbommat och slutet skydd mot natur och väder.[19]
Rutstorleken under 1700-talets första halva blir fortfarande dock inte större än ca 20 x 28 cm och vanligen mindre.[20] Men för att kunna stadga de, jämfört med 1600-talet, större glasen, övergår man nu allt oftare till träspröjsar. De första träfönstren imiterar blyspröjsfönstren, med små rutor och så kallad spårfalsspröjs. Spårfalsspröjsen är liksom blyspröjsen konstruerade i en H profil, där glasrutorna skjuts in i H:ets två öppna sidor, varefter fönstret knackas ihop. När fönstret väl är hopmonterat går glasen inte att ta ur utan att demontera hela fönstret. Redan under 1700-talets första årtionde kommer dock träfönster med öppna glasfalsar, så kallat engelskt manér, där rutorna fästs med stift och kitt att bli vanliga. Karl-Olov Arnstberg menar i Datering av knuttimrade hus i Sverige från 1976 att kittet ökade fönstrets isolerande förmåga vilket också kom att påskynda utvecklingen mot större fönster. På Gotland slog dessa fönster dock igenom först under 1700-talets andra hälft.[21] På landsbygden och i de lägre ståndens bebyggelse kvarlever blyspröjsade fönster långt in i 1700-talet,[22] och spårfalsfönster av trä in på 1800-talet.
1727 införs i Sverige ett importförbud av fönsterglas med avsikt att stötta den inhemska glasproduktionen. Den svenska fönsterglasproduktionen kommer under de följande decennierna att öka kraftigt, samtidigt som nya glashyttor uppstår runt om i landet. Den här utvecklingen mattas av något i samband med att skatt på fönster införs 1743, vilken dock kommer avskaffas 1809 till förmån för folkhälsa, ljus och luftigare bostäder. Då den här skatten inte var en del av överflödsförordningarna bör man kanske inte tolka den som en skatt på lyx utan snarare som en fastighetsskatt där antalet fönster, vilka var enkla att räkna, användes för att avgöra byggnadens storlek istället för dess yta, något som tyder på att fönster nu blivit standard i arkitekturen.[23]
Trots övergången mot större glasformat ger senbarockens fönster med många och kraftiga träspröjsar ett tämligen slutet intryck. Det här manéret reflekterar faktiskt hela den barocka arkitekturen som är just sluten, tung och bombastisk. Det är en maktens arkitektur som medvetet gör åtskillnad mellan vi och dem, natur och kultur samt ute och inne. Djupmåttet på träspröjsarna var ofta samma som bågarnas sidostycken, och bredden detsamma som djupet. Dimensionsdjupet på bågens virke låg kring 1–1,2 tum och bredden på 2–3,5 tum. Det är samma dimensioner som lever kvar in i mitten av 1800-talet.[24]
1700-talets träspröjsar är invändigt ofta halvrunda med tärningsformade spröjskors. Även ovala former på spröjsmöten kan förekomma[25], liksom icke accentuerade spetsmöten.[26] Är fönstret öppningsbart så är vinkelgångjärnet smitt i ett stycke spikat rakt igenom bågen och nitad på baksidan. Vanligare var dock att fönstren inte var öppningsbara utan fastspikade med hästskosöm. Det är först i mot slutet av 1700-talet som öppningsbara fönster börjar bli vanliga.[27] I allmogegårdarna är spikning vanligt under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Valet att spika med hästskosöm är rationellt eftersom den avsmalnande formen gör att spiken kan dras ur utan att göra åverkan på karm och båge.
Fram till 1700-talets första halva har alla fönster endast utgjorts av englasfönster, vilka kombinerades med luckor för bättre isolering. 1729 omnämns dock för förstagången dubbelglasade fönster, så kallade innanfönster vilka byggs till det Stenbockska palatset i Stockholm[28], något som fram emot slutet av 1800-talet kommer bli mycket vanligt i rimligt bemedlade miljöer.
Rokoko 1750 – 1775
Vid mitten av 1700-talet introduceras rokokon i Sverige. Det är en arkitektur som förvisso bygger på barocken, men som är betydligt mer finlemmad, atektonisk och lättillgänglig. Inspirerad av bland annat Jean Jaques Rousseaus naturalism kommer rokokon även med ett ökat intresse för naturen. Fönstren blir därmed större och husens socklar görs lägre för att skapa tillgänglighet till trädgården. Skillnaden mellan inne och ute minskar.[29]
Vid mitten av 1700-talet sker även en annan förändring av den svenska byggnadskulturen som i århundraden baserats på ryggåsstugor öppna till nock, när salsbyggnader med sexdelad plan börjar spridas i de bredare folklagren. Till skillnad från de gamla enkel- och parstugorna vars rum var genomgående, består salsbyggnaden i djupled av två rader rum. Taksträckningen görs gärna med hjälp av takstolar istället för ryggåsar varför det blir vanligt med takstolsloft som omöjliggör ljusinsläpp till bottenvåningen genom taket. Byggnadsformen kommer därmed kräva väggfönster för att möjliggöra ljusinsläpp och fönstret har slutligen vandrat hela vägen från taknocken ned till väggen.[30]
Den sexdelade planen hämtades till Sverige från Frankrike under 1600-talet och tillämpade till en början endast i herrgårdsarkitekturen. På 1720-talet blir salsbyggnaden standard vid uppförande av nya prästgårdar och 1730 blir den sexdelade planen standard för officersboställen i och med Johan Eberhard Carlbergs nya mönsterritningar för armén.[31] Vid mitten av 1700-talet sprider sig byggnadsmanéret bland bättre bemedlade bönder
1700-talets fönsterarkitektur drivs i mycket framåt av efterfrågan på allt större fönsterglas. Redan vid mitten av 1700-talet kommer därför barockens småspröjsade fönster att bli hopplöst omoderna. Glasrutorna görs nu betydligt större i storlekar inte sällan med de dubbla måtten (ca 50 x 50 cm) jämfört med 1700-talets första decennier och de stående spröjsen blir ovanligare till förmån för endast liggande spröjs. I det vanliga korspostfönstret flyttas tvärposten uppåt och avdelar luften i för hållandet 1/3 över losholtzen och 2/3 under. Den större luften får en tunn liggande spröjs.[32] Formatet bereder formmässigt plats för det sexdelade gustavianska fönstret som kommer i slutet av 1700-talet. Till påkostade byggnader börjar även fönster utan mittpost med mötesbågar som stängs med hjälp av spanjolett produceras.[33]
Det är under mitten av 1700-talet som den öppna kittade falsen blir standard och spårfalsspröjsen allt ovanligare. I övreståndsbebyggelsen blir öppningsbara fönster något mer vanliga och vinkelgångjärn och hörnjärn dekoreras gärna med puntsade bulor, fågelnäbbar eller i andra sirliga former.[34] Fönsterbågarna sammanfogades med gerningar genom profilen och så kallade pinn, vilket är samma utförande som man så sent som 1915 kan hitta i Valfrid Karlssons Lärobok i husbyggnadskonstruktioner.
Nyklassicism 1775 – 1810
Under 1700-talets sista decennier börjar rokokoarkitekturen gå ur mode och den sirliga och asymmetriska stilen anses utsvävande och något osakligt förknippas med feminina attribut. I spåren av upptäckterna av de romerska städerna Pompeji och Herkulaneum vid mitten av 1700-talet får arkitekturen nu istället nya klassiska influenser med symmetriska och stramare ideal. Den tidiga nyklassicismen i Sverige brukar kallas för gustaviansk stil då den infaller under Gustaf III och Gustav IV Adolfs regeringstid. Det sexdelade fönstret som nu blir populärt kallas följaktligen för det gustavianska fönstret. Ibland förekommer även benämningen Empir-fönster, vilket inte är märkligt eftersom det är under den senare delen av den nyklassicistiska eran, den så kallade empiren (1810-1840), som det sexdelade fönstret med mittpost och två utåtgående bågar med tre glas i vardera båge får sin stora spridning i bebyggelsen. Rokoko-fönstrets tvärpost, som spelat ut sin tekniska roll försvinner nu och istället delas varje luft av två tunna liggande spröjs samtidigt som mittposterna blir stramare i enlighet med de antika idealen. Förutom att snickerierna bli smäckrare blir fönstren också högre och glasen som tidigare ofta varit kvadratiska skärs nu som stående rektanglar.[35] Ju närmare sekelskiftet 1800 vi kommer ju större blir glasen och desto stramare blir profilerna.
Det sexdelade fönstret kommer under 1800-talets första halva att bli det vanligaste fönstret i den svenska bebyggelsen.[36] I mindre hus används gärna ett snarlikt kvadratiskt fönster med endast fyra glas och ett liggande spröjs, och i mer påkostade byggnader sätts gärna dekorativa halvmåneformade lunettfönster in i gavelrösten och frontespiser. [37] Här vill jag dock varna för att förväxla påståendet att det sexdelade fönstret blir det vanligaste fönstret med en uppfattning att de flesta hus vid denna tid skulle ha sexdelade fönster. Enligt mantalslängden för staden Landskrona som 1790 bestod av 380 hushåll hade endast 203 överhuvudtaget någon form av fönsterglas. Av dessa hade endast 9 hushåll större glas. På landsbygdens gårdar är under samma tid endast en liten ruta standard och fler än 4 är mycket ovanligt.[38]
Empir 1810 – 1840
Mellan sekelskiftet och mitten av 1800-talet så händer inte så mycket inom fönsterarkitekturen. Det sexdelade fönstret fortsätter att vara populärt och blir det vanligaste fönstret i övreståndsmiljöer, medan en kvadratisk variant med fyra glas finns kvar i mindre byggnader samt en småspröjsad variant i fattigare miljöer.[39] Den arkitektoniska stilinriktningen hämtar fortfarande sina influenser från antiken men justerar under 1810-talet sitt fokus från klassisk hellenism till romersk kejsartid. Den gustavianska stilen som varit ljus, elegant och nätt ger därmed plats för den tyngre, pompösare och mörkare empiren som också går under benämningen kejsarstil efter Napoleon I, eller Karl-Johan-stil efter den svenska kung som regerar under perioden. Fönstret förblir i princip detsamma som under slutet av 1700-talet men stilförändringen kan noteras i fönstrets stramare omfattningar och kornischer. Beslagen är liksom under 1700-talet handsmidda men en utveckling mot fattigare och mindre rikt dekorerade former kan skönjas[40].
Historicism & Industrialism 1840 – 1900
Om 1700-talets utveckling inom fönsterarkitekturen drevs av glaset och en önskan om allt större ljusinsläpp, så drivs 1800-talets utveckling av trävaruindustrin. Vid mitten av 1800-talet har den begynnande industrialiseringen radikalt förändrat förutsättningarna för trävaruproduktion i Sverige. Om snickerier före 1850 generellt sett är tillverkade för hand så är de efter 1850 oftast maskintillverkade. Men det här är förstås ett riktvärde. Industriutvecklingen går olika fort i olika delar av landet varför det snarare rör sig om en glidande skala än en fast rotationspunkt. Under 1800-talets andra halva kommer industrialiseringens påverkan på våra fönster dock bli mycket tydliga.
Industrialiseringen av trävaruindustrin börjar med en förändring i järnhanteringen. Nya järnframställningsmetoder gör att många små hyttor utkonkurreras och läggs ned i vad som brukar kallas för bruksdöden. Kvar finns dock skogen, och hyttornas sågar ställer nu om till trähyvlerier. Nya maskiner öppnar möjligheten för att kostnadseffektivt tillverka prefabricerade snickeridetaljer som lister, foder, fönster och dörrar.[41] Den här utvecklingen på trähyvlerissidan sammanfaller med att den så kallade schweizerstilen med överdådiga lövsågerier och intrikat panelarkitektur blir populär i Sverige under 1800-talets andra halva. För första gången i den svenska arkitekturhistorien vill man att trähus skall se ut som trähus och inte försöka efterapa övreståndsbebyggelsens stenhus, något som kommer öppna för fantasifulla nya former på taktassar, gavelrösten, verandor och spröjsade fönster.[42] Förändringarna i stilinfluenser och i produktionsteknik som nu gör det möjligt att kostnadseffektivt producera mer komplicerade spröjsformer sammanfaller dessutom med en helt ny syn på offentlighet. Sedan 1700-talet har aristokratins societet hållit privata salonger för kulturutbyte. Det växande och allt mer välbeställda borgerskapets umgänge är dock offentligt. Affärer och socialisering sker nu publikt på caféer och restauranger. Det är också nu som de offentliga parkerna uppstår som en arena för borgerskapet att synas på.[43] Industrialismen, schweizerstilen och den nya offentligheten lägger grunden för en ny typ av societetsbyggnader där verandaarkitekturen blir viktig. Glasverandan blir sinnebilden av den perfekta offentligheten, en plats där man är synlig både inifrån och utifrån och det kommer inte dröja länge innan glasverandor även börjar dyka upp i den privata villaarkitekturen. Spröjsningen av dessa verandafönster är betydligt mer fantasifull än vad spröjsningen varit tidigare i historien. Lodräta och horisontella spröjs blandas nu med snedställda spröjs, krysspröjsningar och diamant-former.[44]
Med industrialismen börjar de stora omvälvningarnas tid i den svenska bebyggelsehistorien. Förändringarna går snabbt och det är nu våra hus går från att vara rena hantverksprodukter till att monteras ihop av prefabricerade katalogvaror. Och som det alltid är med stora förändringar, skapar det oro, tillbakablickar och en önskan om att förankra sig i historien. Arkitekturen från mitten av 1800-talet till slutet av århundradet är tydligt historicerande och manifesteras i en mängd nystilar som nygotik, nybarock, nyrokoko och nyromantik. Vanligast blir dock nyrenässansen som kan sägas vara ett paradigm som löper genom hela sista halvan av det svenska 1800-talet och utgör basen i dagens äldre stadsarkitektur. Under 1880-talet kommer stilen att bli näst intill allenarådande i våra städer. Ljusa, rikt dekorerade putsfasader med rusticeringar anknyter till det italienska 1400-talet med lisener, pilastrar och frontoner i symmetriska formationer.[45] Även på landsbygden börjar gårdarna smyckas med frontoner i trä eller klassiskt kannelerade fönsteromfattningar, något som gärna blandas med schweizerstilens lövsågade vindskivor och verandor.[46] På landsbygden växer husen också till under 1800-talets andra hälft och loftvåningarna görs högre. För att möjliggöra ljusinsläpp till övervåningens halvplan blir så kallade sidliggare, ett lågt fönster med bred horisontell sträckning, vanliga både vid ombyggnation och nyproduktion. Även lunettfönstret används frekvent för att åstadkomma ljusinsläpp på vindar och loft och placeras gärna i gavelrösten eller direkt ovan porten.[47]
En konsekvens av den begynnande industrialismen och dess distribution av katalogvaror över landet, är att de regionala särdragen i byggandet långsamt börjar suddas ut, samtidigt som mångfalden av fönsterformer och spröjsfördelningar formligen exploderar. Plötsligt börjar man kunna hitta samma profiler på listverk och fönster i södra Sverige som man gör i norra, en utveckling som också förstärks av billiga mönsterritningar som bjöds ut till försäljning av trävaruhandeln.[48]
När vi når 1800-talets sista två decennier har industrialismens avigsidor börjat bli uppenbara i städerna i form av rök, smuts och föroreningar. Situationen driver på en strävan efter ljus, rymd och hygien. Takhöjden i städernas lägenheter kommer därför att höjas och när våningarna blir högre följer fönstren efter för att underlätta luftombyte. De allt större fönstren gör att tvärposten återkommer i fönsterarkitekturen som nu återigen delas i fyra luft i det så kallade korspostfönstret. En variant på detta fönster, det tredelade så kallade T-fönstret uppstår parallellt och kommer bli mycket populärt under det sista årtiondet före sekelskiftet.[49]
1890-talet är nystilarnas eklektiska decennium. Stilelement från nygotik, nyrenässans, nybarock och rundbågestil blandas friskt i arkitekturen som förhålla sig betydligt friare till den klassicistiska arkitekturen och nyrenässansen än vad 1850 – 1880 talens arkitektur gjort. Detta kan man bland annat se på att frontonerna över fönstren blir allt ovanligare och ersätts av ett rakt, något utskjutande, dekorerat överstycke, en så kallad kornisch. Schweizerstilens håller in i 90-talet ett fortsatt grepp om trähusbebyggelsen i form av kvarvarande lövsågerier kring fönster och på listverk. Under årtiondet blir dessa lövsågferier dock mer modesta, men finns i hög utsträckning fortfarande kvar på förstukvistar, taktassar och gavelspetsar.[50]
Innanfönster som sporadiskt existerat sedan 1700-talet blir i slutet av 1800-talet mycket vanliga på landsbygden.[51] Före slutet av 1800-talet satt innanfönstren inte på gångjärn varför ett fönster i varje rum inte sällan hade en så kallad lättruta, en tunn båge monterad i den större fönsterbågens sidostycke och spröjs vilken möjliggjorde vädring även när innanfönstret var monterat för vintern.[52]
I städerna hade vid 1800-talets slut dock processen mot kopplade fönster redan påbörjats i och med att firma Flodquist och Hallberg patenterar en sådan lösning 1889. Fönstrens höjd över marken i flerbostadshusen gjorde putsning av utåtgående fönster svårt, varför utvecklingen samtidigt gick mot inåtgående fönsterbågar och spanjolettlösningar.[53] Under 1800-talets sista decennier kommer även de gamla vinkelgångjärnen överges till förmån för stolpgångjärn, varpå hörnjärnet blir en helt fristående beslagsdetalj.[54]
Ungmodernism 1900 – 1910
Sedan slutet av 1800-talet hade det funnits en ungmodernistisk kritik av nyrenässansens rytmiska ideal. Inspirerade av den engelska Arts & Crafts-rörelsens växt- och djurornamentik, sökte tidens arkitekter efter nya mer levande och organiska former.[55] Den arkitekturinriktning som därmed uppstår straxt före sekelskiftet 1900 brukar oftast gå under benämningen jugend eller art nouveau. Jugend och dess franska motsvarighet art nouveau, är egentligen ingen enhetlig form, utan en beteckning på flera olika samtida stilar med likartade drag som alla aspirerar på något nytt och ungdomligt utan historiska band. Konstinriktningens arkitektur är helt fri från klassicismens strama linjer och spegelsymmetri. Istället framhävs asymmetri, mjuka böljande former och slingrande ornamentik. Fönstren skall förstås också helst byggas i välvda och rundade bågformer.
Allt det här kanske inte låter så revolutionerande idag, men då skall man betänka att det här är första gången sedan gotiken uppstod vid mitten av 1100-talet som man över huvud taget funderar på att bygga något som helt bryter med den klassiska arkitekturens ideal. Att skapa byggnader som lever upp till jugendstilens böljande former förutsätter dock ganska ofta konstruktioner i plastiska material, vilket tyvärr inte är så lätt att åstadkomma i större skala i ett land där de flesta hus byggs i trä. I det folkliga trähusbyggandet kom den dramatiska jugendstilen att krocka med nationalromantik och konservativ allmogetradition, vilket gav upphov till en enklare svensk jugendstil.[56] Fönsterformerna under 1900-talets första årtionde kommer därför hålla sig betydligt mer moderata än vad många av samtidens arkitekter säkert hade önskat sig. Trots att en del fönster tillverkas med mjukt svängda spröjsar kommer majoriteten av fönstren kvarstå i ett traditionellt fyrkantigt format, inom vilket man emellertid leker med nya ahistoriska indelningar av glaspartierna.
Det typiska svenska jugendfönstret har endast spröjs i sin översta del. Antingen är det ett korspostfönster där de övre två luften har korsande spröjs, medan de undre luften helt saknar spröjs. Eller så är det ett tvåluftfönster där bågens övre fjärdedel avdelas med ett liggande spröjs och två till tre stående spröjs, gärna med en utdragen karnisprofil. Vanligt under decenniet var dock även de småspröjsade nationalromantiska fönstren. I övrigt var fönstren vanligen konstruerade med utåtgående ytterbågar och lösa innanfönster. Ungmodernismens friare form skapade dock en variation i fönstersättningen som var ny och innebar att en-, två- och tre-luftsfönster asymmetriskt kunde kombineras i samma byggnad. Nyheter skapades med andra ord, men vanligt förekommande av de idealt böljande formerna blir egentligen bara fönster med mjukt svängda överstycken, ibland även med svängda spröjs och mer förekommande, ovala oxögon som gärna pryder frontespiser och portpartier. [57] Det material som däremot lättare låter sig formas i överensstämmelse med jugend-rörelsen ideal var glas och bly, varför perioden kommer uppvisa en mängd med konstnärligt utformade blyglasfönster, inte sällan placerade i trappuppgångar och porthus.
Nationalromantik 1910 – 1920
Vid mitten av 1800-talet växer en kritik mot industrialismen i form av den så kallade Arts & Crafts-rörelsen fram. Rörelsen är centrerad kring konstnären William Morris och konsthistorikern John Ruskin i England, vilka anser att industrialism och maskinproduktion har orsakat en förflackning av både arkitektur och konsthantverk. Arts & Crafts rörelsen sökte sig tillbaka mot en förindustriell värd och ofta blev medeltiden det ideal man eftersträvade. John Ruskin, som betraktade byggnader som produkter av klimat och landskap, ansåg att huset står i ett organiskt samband med naturen. Byggnadsmaterialen skall vara äkta, lokala och smälta byggnaden samman med omgivningarna. Äkta material ansågs vara tegel, sten och trä, medan material som gips och puts, vilka var ämnade att dölja murverket ansågs oäkta och konstlade.[58]
Drömmen om medeltiden har legat som en modernitet genom nästan hela 1800-talet, vilket manifesterat sig i både nyromantik och nygotik.[59] Verkligt genomslag får Arts & Crafts rörelsen i Sverige dock först kring sekelskiftet 1900 i samband med nationalromantiken.[60] Nationalromantiken, söker hitta ett nytt arkitektoniskt uttryck baserat på en nationell historisk byggnadskonst, vilket dock inte är så lätt då alla konstnärliga influenser de senaste 1000 åren har importerats utifrån. Nationalromantiken kom därför i mycket att bli ett hopkok av Arts and Crafts-rörelsen asymmetriska och organiska former, böndernas röda ladugårdar, vasaslotten och de karolinska barockherrgårdarna. Städernas hyreshus förvandlas till pastischer på teglade medeltidsborgar, offentliga byggnader går i vasarenässans och villor uppförs med inspiration av dalarnas loftbyggnader, röda bondgårdar och 1700-talets karolinerbarock.
Fönstersättningen var varierande och fönster med en till tre lufter kunde blandas asymmetriskt i fasaden. De rektangulära fönstren varierades med mindre kvadratiska och rombiska ljusinsläpp. Variationsrikedomen vad gäller spröjs är däremot betydligt mindre och innebär främst en återgång till det småspröjsade fönstret, inte sällan med en svanhalsprofil vilken i nationalromantiken får representera både senbarock och medeltid. Även blyinfattade fönster förekommer.[61] De allra mest påkostade byggnaderna uppförs som allkonstverk där även fönstrens beslag formgivits speciellt för byggnaden. I den normala husproduktionen är beslagen dock sällan historiserande utan utgörs av serieproducerade pressade hörnjärn och stolpgångjärn och har inget gemensamt med medeltiden eller barockens fönsterbeslag. Fönsterluckorna kommer dock tillbaka vilket ger fönstren ett förment äldre uttryck.[62]
Nordisk klassicism 1920 – 1930
Redan under 20-talet kommer en kraftig reaktion mot den introspektiva nationalromantiken i form av den så kallade nordiska klassicismen. Arkitekturen hämtade nu sin inspiration i den internationella nyklassicismen, i 1700-talets gustavianska stil samt det tidiga 1800-talets Empir. Husen byggdes som enkla volymer med symmetriska fasader och stora fönster och följaktligen kommer det sexdelade tvåluftsfönstret tillbaka i arkitekturen, fortfarande med utåtgående bågar och mittpost, men nu ofta med kopplade bågar som kommer i allmänt bruk under decenniet.[63] Dimensionerna är liksom vid slutet av 1700-talet smäckra och snickerierna är övervägande smyckade av kvartsstavsprofiler. I trähusarkitekturen fick fönstren gärna klassicistiskt inspirerade fönsteromfattningar, medan de putsade husen i allmänhet saknade foder.[64] Under 1920-talet börjar bågar sammanfogade med frästa kontraprofiler och stjärnstift allt oftare förekomma.[65]
Funktionalism 1930 – 1940
1930 är den stora vattendelaren i svensk arkitektur. I och med Stockholmsutställningen 1930 slår funktionalismen igenom i Sverige och även om den modernistiska arkitekturen har legat och grytt sedan sekelskiftet i form av ungmodernism och jugend, är det nu modernismen på riktigt börjar göra sig gällande, en form som innebär något radikalt nytt i den svenska arkitekturen.
1930 var Sverige fortfarande ett fattigt land. Trångboddhet och bristande bostadshygien var allmänt utbredd och modernismen kommer att bli lika mycket ett socialt ingenjörskap som en ny form. Den nya arkitekturen kom därmed att få representera inte enbart ett brott med gamla konstnärliga ideal, utan även med ett äldre och fattigare klassamhälle.
Modernismen är ahistorisk och söker frigöra sig från historiska begränsningar i formgivningen. De klassiska idealen ställs därmed åt sidan samtidigt som teknikutvecklingen gör att helt nya konstruktioner blir möjliga. Husens yttermurar slutar att konstrueras bärande och en inre betong- eller stålregelkonstruktion kommer ta över murens bärande roll. Fasaden blir därmed av så kallad curtain-wall typ vilket bland annat möjliggör långa fönsterband och fönster över hörn. Huskropparna tog formen av geometriska ytor och volymer, med kuben och cylindern som grundformer. Taken gjorde platta och utan språng och fönstren dimensionerades fritt i och med att ljusinsläppen styrdes av planlösningens behov och inte tvärt om. Formen skulle följa naturligt av funktionen.
Fönstren utgörs av spröjslösa perspektivfönster, vanligen i form av två eller treluftsfönster, men finns i serier upp till fem lufter. Storlekarna varierar beroende på de innanför liggande rummens behov. Det vanligaste fönstret är ett tvåluftsfönster av standardstorlek, men idealet är så stora fönster som möjligt vilket lett till att många av 30-talets fönsterbågar trots förstärkningar med hörnjärn och konstruktioner av tätvuxet virke och ek blivit deformerade. Fönstren gjordes utåtgående såväl som inåtgående och runda fönster förekom inte sällan som ljusinsläpp till hallar och badrum. Profilerna utgjordes även detta decennium gärna av kvartstavsprofiler även om mittposten ofta gjordes enklare och helt utan profil.
Fönstren placerades mycket nära fasadlivet och putsades mot karm. Var husen byggda av trä gjordes fodren raka, tunna och målades in med samma färg som fasaden.[66] Det är även nu som det pivothängda perspektivfönstret introduceras.[67] 30-talet är sista decenniet som lösa innanfönster används i någon större utsträckning.[68]
Modernismens klassicism 1940 – 1950
Under 1940-talet ser vi en viss återgång mot klassiska ideal. Det är krig i Europa och kanske är det orostiderna som får oss att blicka tillbaka till något mer vant och tryggt även i form av arkitektur. Modernismens pipvita fasadfärger byts mot mer dämpade nyanser i form av beige, jordgrönt och ockra. En del av fönstren får spröjsen tillbaka även om det moderna två- och treluftsfönstret utan spröjs är betydligt vanligare. Något av symmetrin i fönstersättningen kommer också tillbaka trots att de funktionalistiska idealen fortfarande är styrande. 1930-talets stora perspektivfönster ersätts i viss mån av fönsterband som består av av standardfönster monterade i serie, något som motiveras av krigsårens sämre ekonomi. Det arbete om Sveriges standardkommission utför under 40-talet, bidrar också till att variationen i fönsterstorlekar minskar och de flesta fönster kommer under decenniet att tillverkas med bågar av 60 centimeters bredd och 120–140 centimeters höjd. Hörnjärn blir mindre vanligt vilket får till följd att bågens dimensioner blir något kraftigare. Karm och bågar smyckas gärna med fasade L-profiler.[69] Under 1940 talet ser vi också ett antal nya mindre fönsterformer ta plats i arkitekturen som ljusinsläpp i stadsbebyggelsens trapphus. Ett vanligt trapphusfönster är exempelvis det spröjslösa oktagonala fönstret.
Folkhemsarkitektur 1950 – 1960
På 1950-talet går vi in i det som kallas för rekordåren. Sveriges Ekonomi återhämtar sig efter kriget och vår intakta industriinfrastruktur pumpar ut råvaror och konsumentartiklar till det övriga Europa. Det är egentligen först nu som den ekonomiska kraften att förverkliga folkhemstanken från 1928 finns. Det arkitektoniska formspråket blir varierat med asymmetriskt uppbyggda och förskjutna huskroppar och blandning av takvinklar, fasadliv och färger i samma byggnad. Gult och rött tegel blir vanliga fasadmaterial och fönsteromfattningarna görs gärna i en avvikande tegelfärg jämfört med resten av fasaden. Även fönstren är varierade. Kvadratiska och rektangulära fönster är förstås vanliga, men även sex- och åttkantiga samt rombiska fönster existerar. Tvåluftfönstret utan spröjs är vanligt i radhusbebyggelsen medan pivothängda stora perspektivfönster utan mittpost slår igenom på allvar i villabebyggelsen. Ett eftersträvansvärt uttryck i arkitektritade hus blir det asymmetriska tvåluftfönstret där den ena luften är mindre än den andra. En smalare ruta kunde även placeras under perspektivfönstret. Vidare varieras fasaden även genom utskjutande fönster och franska balkonger. Bebyggelsen har ännu inte blivit storskalig och materialen är fortfarande mycket påkostade. Fönster och dörrar är inte sällan tillverkade i teak eller ek och husens plåtarbeten ofta gjorda i koppar. L-Profilen fortsätter vara vanlig.[70]
Storskalighet 1960 – 1975
Under åren 1965 till 1975 försöker man i det som kommit att kallas miljonprogrammet bygga bort bostadsbristen i Sverige. Samtidigt rivs städernas gamla arbetarkvarter i så kallade citysaneringar. Majoriteten av bostäderna som byggs inom miljonprogrammet är låghusbebyggelse, men det är den storskaliga höghusbebyggelsen under det sena 60- och tidiga 70-talet vi ofta förknippar med miljonprogrammet. Det moderna tvåluftsfönstret är fortfarande populärt vilket det varit allt sedan 30-talet, men ett nytt vanligt fönster blir nu det asymmetriska fönstret med vädringsspalt. Kanske är också det tidiga 60-talets fönster de sista fönstren som verkligen är värda att bevaras? Virkeskvaliteten är i vilket fall fortfarande rimligt god vilket kommer att förändras under det senare 60-talet, 70- och 80-talen då industriskogens virke blir allt mer snabbväxt och fyllt av luft.
Under 1960-talet tar massproduktionen över även fönstertillverkningen och fönster ritas allt mer sällan av arkitekterna själva utan levereras standardiserade från fabrik vilket gör att det ospröjsade vertikala och sidohängda enluftfönstret kommer dominera nyproduktionen totalt, medan det pivothängda horisontellt orienterade perspektivfönstret i princip försvinner helt. Standardiseringen av fönstren drivs på av det faktum att även övriga fasadelement standardiserats och avvikande mått blir därmed både opraktiskt och dyrt. I villaarkitekturen tillåts vardagsrummen dock oftast att markeras genom högre fönster med lägre bröstning, ofta i storleken av två gånger det normala modulfönstrets höjd. Mot slutet av 60-talet introduceras isolerglaskassetter i enkla bågar. Virket bestod av målad furu eller teak och bågar och karmar bar antingen L-profiler eller gjordes helt utan profil.[71]
Postmodernism 1975 – 1995
I följden av Yom Kippur-kriget går världen in i en oljekris under 1973 och 1974, vilket gör att uppvärmningskostnaderna för bostäder stiger kraftigt. För första gången i modern tid behöver arkitekturen ta ställning till energibesparingar. Som en följd kommer 70-talets fönster att kraftigt minska i storlek jämfört med 60-talets.[72] Treglasisolerrutor i kraftiga enkelbågar blir ett vanligt sätt att hålla ner uppvärmningskostnaderna. Storskaligheten i byggandet är fortfarande påtaglig och i grupphusarkitekturen används näst intill uteslutande ospröjsade enluftfönster i standardmoduler.
Med postmodernismen kommer dock en lekfullhet tillbaka in i arkitekturen och fönster med historiska förebilder börjar bli vanligare. I den arkitektritade villabebyggelsen återkommer det spröjsade fönstret och tillsammans med detta även fönsterluckan, gärna försedd med jalusier. Ironiskt nog är de fönsterluckor som skulle kunna hjälpt till att hålla kylan ute och spara energi, under den här tiden nästan alltid fast monterade i fasaden.[73] Med de spröjsade fönstret introduceras även det så kallade 2+1 fönstret, där en inre båge med isolerglaskasett kombineras med en yttre båge med enkelglas, vilket möjliggör glasbrytande spröjs. Under 80-talet kommer spröjsen dock oftast att vara lösa och utanpåliggande.[74]
Grupphusområden, det vill säga villakvarter bebyggda med samma hustyp, vilket var mycket vanligt under 70-talet ger under 80-talet vika för villakvarter av kataloghus med mycket stor variation. Bland annat blir influenserna från U.S.A tydliga i den så kallade bungalowstilen med låga enplansvillor med stora låga valmade tak. Fönstren har ofta asymmetriska indelningar och varierar stort med allt från enkla en- eller tvåluftfönster till snedställda kvadrater i samma byggnad.[75]
Ett nytt millenium 1995 – 2025
Mot slutet av 90-talet inträder en mer historiserande trend i arkitekturen. I villabebyggelsen hämtas inte sällan inspiration från 1800-talets arkitektur och i städerna blir formspråket enklare i och med nyfunkisen där inspirationen hämtas från 30-talets modernism men även med ett ögonkast mot 20-talets nordiska klassicism.[76] Åren före och efter det senaste sekelskiftet har fönsterarkitekturen uppvisat stor variationsrikedom. Historiska förebilder förekom vanligt under 90-talet och särskilt korpostfönster och sexdelade fönster blev populära, tyvärr dock inte sällan med avvikande dimensioner och aluminiumlister vilket gör att dessa fönster kan se något märkliga ut i en historisk kontext. 2+1 fönstret är antagligen 90-talets vanligaste fönster, men spröjsen är inte alltid glasbrytande utan görs lösa och utanpåliggande vilket ger ett fattigt intryck.
1990-talets energibesparande åtgärder och experimenterande med energiglas gick ofta före arkitektonisk skönhet och omsorg om ljusförhållandena inomhus. Utvecklingen av isolerglasen har emellertid gått snabbt och under 2000-talets första decennier har ljusgenomsläppligheten ökat samtidigt som isolerförmågan förbättrats. Idag är ett tvåglasfönster med gasfylld kassett standard. Produktionskostnaderna har sjunkit samtidigt som produktionsflexibiliteteten ökats, vilket öppnat för mycket stora glaspartier och enorm variationsrikedom utan särskilda historiska förebilder.
I spåren av en allt sämre virkeskvalitet under det sena 1900-talet och en fåfäng jakt på underhållsfria material, har trenden under 2000-talet gått bort från träfönster och mot aluminium och PVC, material som kan förefalla rationella i nyproduktion, men som praktiken visat sig vara omöjliga att underhålla. Ur ett miljöekonomiskt perspektiv har dagens isolerglaskasetter och aluminiumbågar bättre isolervärden än äldre kulturfönster. Aluminium och PVC har dock en vid produktion mångdubbelt större påverkan på klimatet än vad ett träfönster har. Kombinationen material som inte går att underhålla och isolerglaskassetternas korta konstruktionslivslängd på cirka 30 år, gör att sådana fönster har en miljöpåverkan som vid en livscykelanalys kan vara upp till 50 gånger större än vad ett traditionell träfönstret har.[77]
© Jesper Sundelöf, 2026
Noter
[1] Qviström (2019), s. 32.
[2] Hyltén – Cavallius (1922), ss. 129–131.
[3] Qviström (2019), s. 32.
[4] Qviström (2019), ss. 38–40.
[5] Andersson – Hildebrand (1988) ss. 118-122; Qviström (2019), s. 53.
[6] Antell – Lisinski (2003) s. 7.
[7] Qviström (2019) ss. 81–82.
[8] Qviström (2019) s. 52.
[9] Burgkmair (1516); Eyck (1436)
[10] Qviström (2019) s. 52.
[11]Jarnerup Nilsson (2011), s. 14.
[12] Qviström (2019) s. 68.
[13] Jarnerup Nilsson (2011), s. 17.
[14] Antell – Lisinski (2003), s. 9.
[15] Andersson – Hildebrand (1988) s. 124.
[16] Qviström (2019) s. 69.
[17] Milhagen (1999) s.104; Qviberg (2019) s. 71.
[18] Qviström (2019) s. 79.
[19] Noreen – Græbe (1964) s. 90
[20] Fickler, Stefan (2023), Qviström (2019) s. 79.
[21] Qviström (2019) ss. 79–80.
[22] Milhagen (1999) s.104.
[23] Qviström (2019) s. 83.
[24] Antell – Lisinski (2003), s. 9.
[25] Andersson – Hildebrand (1988) s. 124.
[26] Antell – Lisinski (2003), s. 14.
[27] Qviström (2019), ss. 82, 286.
[28] Selling (1937) ss. 44, 49; Qviström (2019) s. 80; Noreen – Græbe (1964) s. 90.
[29] Stockholms läns museum (2026:b)
[30] Jarnerup Nilsson (2011), s. 7.
[31] Giertz (2019) s. 17 f.
[32] Jarnerup Nilsson (2011), s. 18, Sjöström Larsson – Wergeni-Wasberg (2022), s. 20.
[33] Antell – Lisinski (2003), s. 22.
[34] Hidemark (2004), s. 164.; Jarnerup Nilsson (2011), s. 26 ff.
[35] Åberg (2024), ss. 24 f.
[36] Antell – Lisinski (2003), s. 22.
[37] Jarnerup Nilsson (2011), s. 21.
[38] Noreen – Græbe (1964), s. 91.
[39] Antell – Lisinski (2003), s. 22.; Jarnerup Nilsson (2011), s. 21 f.
[40] Antell – Lisinski (2003), s. 18 f.; Jarnerup Nilsson (2011), s. 28 f.
[41] Furuhagen (1993), ss. 53–63.
[42] Se exempelvis Löfvenskiöld (2023).
[43] Hall – Dunér (1997), s. 185.
[44] Jarnerup Nilsson (2011), s. 22 f.
[45] Björk – Kallstenius – Reppen (2016), ss. 17, 50-57.
[46] Löfvenskiöld, (2023), Jarnerup Nilsson (2011), s. 22 f.
[47] Jarnerup Nilsson (2011), s. 21 f.
[48] Se exempelvis Löfvenskiöld (2023).
[49] Antell – Lisinski (2003), s. 22 f.
[50] Björk – Nordling – Reppen (2015), s. 16–19.
[51] Qviström (2019), s. 80.
[52] Antell – Lisinski (2003), s. 9.
[53] Antell – Lisinski (2003), s. 9 ff.
[54] Qviström (2019) s. 80.; Antell – Lisinski (2003), s. 18 f.; Eskilstuna Kulturbeslag (2021)
[55] Bedoire (2015), s. 141.
[56] Björk – Nordling – Reppen (2015), s. 30.
[57] Jarnerup Nilsson (2011), s. 24.; Björk – Nordling – Reppen (2015), ss. 30, 36–37.
[58] Knutsson (2016), s 32 ff.; se även Ruskin (1880), passim. och Ruskin (1900), passim.
[59] Bedoire (2015), s. 36 ff.
[60] Knutsson (2016), s 31 ff.; Bedoire (2015), s. 141 f.
[61] Björk – Nordling – Reppen (2015), ss. 44 ff, 258.
[62] Björk – Nordling – Reppen (2015), ss. 44, 52.; Jarnerup Nilsson (2011), s. 24.
[63] Adamson – Backman (1975), s. 90.
[64] Björk – Nordling – Reppen (2015), ss. 60, 68, 259.; Jarnerup Nilsson (2011), s. 24.
[65] Antell – Lisinski (2003), s. 14
[66] Björk – Nordling – Reppen (2015), ss. 67–84, 260.
[67] Adamson – Backman (1975), s. 91
[68] Adamson – Backman (1975), s. 91
[69] Björk – Nordling – Reppen (2015), ss. 92–101, 262.
[70] Björk – Nordling – Reppen (2015), ss. 108–117, 263.
[71] Björk – Nordling – Reppen (2015), s. 132.
[72] Sjöström Larsson – Wergeni–Wasberg (2022), s. 38
[73] Björk – Nordling – Reppen (2015), s. 148
[74] Björk – Nordling – Reppen (2015), ss. 148, 164
[75] Sjöström Larsson – Wergeni–Wasberg (2022), s. 40.
[76] Sjöström Larsson – Wergeni–Wasberg (2022), s. 42.
[77] Ekstrands fönster & dörrar (2022)
Källor & Litteratur
Adamson, Bo – Backman, Harry (1975) Glas i hus. Lund.
Andersson, Karin & Hildebrand, Agneta (1988). Byggnadsarkeologisk undersökning: det murade huset. Stockholm
Antell, Olof – Lisinski, Jan (2003) Fönster – Historik och råd vid renovering. Stockholm
Arnstberg, Karl-Olov. (1976) Datering av knuttimrade hus i Sverige. Stockholm
Bedoire, Fredric (2015) Den svenska arkitekturens historia – 1800-2000. Stockholm.
Björk, Cecilia – Kallstenius, Per – Reppen, Laila (2016) Så byggdes husen 1880-2000. Mölndal.
Björk, Cecilia – Nordling, Lars – Reppen, Laila (2015) Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010. Mölndal.
Burgkmair, Hans. (1516). Der Weißkunig in der Werkstatt des Malers [Träsnitt]. Museum of Fine Arts, Budapest.
Ekstrands fönster & Dörrar (2022) Klimatanalys trä vs trä/aluminimufönster. https://ekstrands.euwest01.umbraco.io/media/huknky4t/klimatanalys-langversion.pdf [Hämtad 2026-04-29].
Eskilstuna Kulturbeslag AB (2021) Illustrerad sortimentkatalog över kulturbeslag – Omfattande fönster-, dörr- och skåpbeslag m.m. Eskilstuna.
Eyck, Jan van, (1436) Mariä Verkündung. [Målning]. National Gallery of Art, Washington.
Giertz, Martin (2019) Så bodde officerarna – Tidlösa typhus. Talinn.
Hall, Thomas – Dunér Katarina ed. (1997) Den svenska staden. Lund.
Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof (1922) Wärend och Wirdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi. Andra delen. Stockholm
Jarnerup Nilsson, Liselotte (2011) Fönster & dörrar på äldre hus. Grafiche Flamina.
Karlsson, Valfrid (1915) Lärobok i husbyggnadskonstruktioner. V Inrednings- och fulländningsarbeten. Byggnadsställningar. Stockholm 1915.
Knutsson, Johan (2016) Hantverkare i hemtrefnadens tid – Kretsen kring Lars Israel Wahlman 1895–1925. Göteborg.
Larsson, Carl (1895) Blomsterfönstret. [Akvarell]. Nationalmuseum. Stockholm
Löfvenskiöld, Charles Emil, (2023) Landtmannabyggnader – Hufvudsakligen för mindre jordbruk. Stockholm.
Milhagen Rebecka ed. (1999) Hantverket i gamla hus. Laholm
Noreen, Sven – Græbe, Henrik (1964) Henrikstorp: Det skånska glasbruket 1691–1760. Göteborg.
Qviström, Linda (2019). Rum utan utsikt: fönster och ljus i medeltida byggnader. Stockholm
Rothstein, Emil Edvard von (1859) Handledning i allmänna byggnadslärans praktiska del med hufvudsakligt afseende på husbyggnadskonsten, Stockholm.
Ruskin, John (1880) Seven Lamps of Architecture. New York.
Ruskin, John (1900) The stones of venice – Volume I-III. London.
Sjöström Larsson, Lena – Wergeni-Wasberg, Kerstin (2022) Husets ansikte – En bok om fönster, portar och ytterdörrar. Malmö.
Åberg, Erika (2024) Fönster och dörrar. Stockholm.
Lämna ett svar